Utanför fönstret leker barnen ganska högljutt. Ett barn pratar med någon vuxen och förklarar att det blir så mörkt därinne när det ösregnar. I morse slog jag på NRK1 klockan tio och lyssnade på när domare Arntzen läste upp domen mot Breivik. Det förvånar mig fortfarande att han kunde le där han stod, när hela hans sorgligt misslyckade barndom och lika sorgligt tomma framtid lästes upp, sakligt och med juridiskt språk. En kompis till mig skrev på facebook: ”Undrar HUR ko-ko man måste vara för att bedömas som psykiskt sjuk i Norge from idag?” och jag svarade: ”Precis lika mycket som innan, skulle jag tro. Psykopati är ingen psykisk sjukdom, utan en personlighetsstörning.”

På väg till jobbet igår slog det ner ett riktigt plaskregn, från ingenstans. Jag stod under tak vid nergången till t-banan vid Hornstull och väntade på bussen. Ett par med stora afros stod och rökte i ingången utan att alls lägga märke till eller bry sig om att röken inte gick utåt, utan in mot oss andra. De väntade inte ens på bussen, utan rökte bara klart och gick sedan ner i t-banan på tysta sneakersfötter. På väg hem från jobbet gick jag över Västerbron och såg en regnbåge. Den var stor och vacker med tydliga färgfält. Jag tog kort på den och allt. Kortet blev helt värdelöst, man ser knappt regnbågen på det, och så är det väl ganska ofta. Skönheten finns enbart i betraktarens öga. Men det finns skönhet överallt i den här staden, också en regnig dag. Det finns kärlek i den här staden, varje dag. Jag måste påminna mig om det ibland.