Det finns ingen bra svensk översättning för det, ordlistorna föreslår balans, jämvikt, säkert uppträdande, värdighet eller upphöjt lugn. Det är ändå inte riktigt något av dem som stämmer, man behöver dem alla för att täcka in ordet poise. Hon har det, i alla fall. Så att det räcker och blir över. Hon är den där som kan få mig att känna mig klumpig, oerfaren, lite underlägsen, trots att hon är både varm och inkluderande. Hon känns äldre än sina år. Hon är ett par år yngre än jag. Och vi har många likheter, många beröringspunkter, men jag… räcker inte till på samma vis. Det är så det känns. Jag är… vanlig. Det är inte hon.

Och nej, det här är inte samma sorts självpisk som när jag sjukdomssvagt börjar tänka att jag är världens uslaste skådespelare och att regissören säkert ångrar att han valde mig, det där är bara en gammal självdestruktiv ådra som börjar pumpa när kroppen har feber och hosta, ett gammalt värdesystem som vaknar till där kärleksinflationen gick hårt åt mig i många år. Vad det gäller henne handlar det om något annat, mer ett stilla betraktande av någon jag både känner igen mig i och önskar att jag var mera lik. En gammeldags beundran, kanske.

Hon kallar mig vacker och jag böjer ryggen lite generat innan jag inser att hon är som jag, hon ser andras skönhet tydligare än sin egen.

Och det slår mig att det finns så många sätt att lägga krokben för sig själv på, bara för att jag sveper henne i min beundrans filt betyder det inte att hon känner sig varm och trygg. Hon väljer också svårigheterna, jag ser det ju, undrar varför när hon har så många andra vägar hon kunde välja. Men jag vet, jag känner igen. Och jag ler lite snett när jag minns hur många gånger någon sagt samma sak om mig.

Hon är en stadig älva, ett allvarsamt skratt, ett pekande med hela handen stående på höga klackar. Hon hade kunnat vara min syster.