Det har gått hela fyra veckor sedan jag var på landet sist. Så länge har det aldrig gått mellan gångerna jag åkt dit förr. Men jag känner mig fortfarande inte frisk, och åker jag till huset kommer det att behövas gräsklippning och häcktrimning och andra svettframkallande härligheter. Just nu klarar jag inte det, men nästa helg, nästa helg.

Igår träffade jag Adepten, och vi pratade om kärlek, om år av vara eller inte vara, om hur länge man kan stå ut med någon som inte är säker, som väntar på något odefinierat som ska verifiera och förklara livet och jag känner bara klart och tydligt inte alls. Den tiden är förbi, när jag orkar försöka vänta ut en vuxen människa som uppför sig som ett barn. Tiden går, och går förbi. Egentligen har den tiden kanske alltid varit förbi. Man blir bara utsliten av det i väntan på lyckliga glimtar. Hon äter pizza, jag äter sallad och säger till henne att när det är en oförmåga hos den andre, då spelar det kanske inte så stor roll hur fin han är mellan de gånger han lämnar en bakom sig, ensam med någon annans ovisshet. Jag tänker inte stanna i det någonsin mer.

– Jag vet inte vad jag vill.

– Nähe. Det vet jag. Så du kan väl fundera på saken och ringa mig om du kommer på vad du vill och det inbegriper mig. Annars, låt bli.

Det låter kanske hårt, men det är sanningen. Låt helt enkelt bli.

Inget landet den här helgen alltså, men om jag orkar ta mig ur soffan ska jag gå och se efter om det finns några blåbär kvar i skogen.