Det är fredag efter en mycket intensiv arbetsvecka, jag tog en öl med en kollega när vi slutat, fina fina kollegan, bara en öl, och kände mig ändå på grund av tröttheten aningen på pickalurven när vi skulle ner i tunnelbanan. Vi blev stoppade av en man i neongul väst som sade att det gått brandlarm där nere, vilket faktiskt fick mig att fnittra lite eftersom fina fina kollegan sagt på väg dit att det luktade bränt hår och vi skämtat om att det ju hade varit märkligt! chockartat! skrämmande! att plötsligt upptäcka att man suttit och brunnit en stund utan att märka det. När vi vände ut mot gatan igen cyklade en gråtande kvinna förbi. Vi promenerade snabbt pratande till närmaste station, kramade varann hejdå och sa vi ses! måndag! hej! kör försiktigt om du åker till landet! och jag vinkade efter tåget innan jag klev på mitt, åt andra hållet. Värmen i bröstet.

Jag tänker på allt som hade kunnat vara och på allt som aldrig kommer att bli. På alla de möjligheter som skulle ha kunnat vara vardag, i en annan verklighet, ett annat liv, de parallella världarna. På scenen idag fick jag ett hisnande ögonblick jag kände igen, déjà vu, jag rörde mig över scengolvet och vände mig om mot en bild jag redan hade mött, kanske drömt, kanske erfarit på någon annan nivå, jag vet inte, och jag levde större delen av eftermiddagen med en kvardröjande känsla av ett möte, ett alldeles sant ögonblick, en gest som närmade sig, en darrning i min underläpp.

Vi berättar sanningar för varandra. Skrattar tillsammans, lutar oss in mot varann när vi pratar. När jag säger något om handdesinfektion och hypokondri ler kollegan och säger du börjar känna mig nu. Sedan säger han du tar mycket ansvar för andra, men du är ju medveten om det och jag nickar. Du börjar känna mig nu.

Hypotes. Idag sade regissören att han lärt sig av sin son att det betyder ”klok gissning”.