Den kom 1995 och jag sjöng med så högt att det skallade i flickrumstaket som jag skulle flytta ifrån snabbare än jag själv visste, jag tog studenten det året och var kärkärkär i Revisorn som inte var revisor än utan en poppojke med lång lugg och för stora t-shirtar med bandtryck, vi var turrturrturr och jag fick mitt livs första svampinfektion som var så überjävlig att jag fick åka in akut till gyn i Norrköping och bli penslad med gentianaviolett och det gjorde ontontont, men vi jagade ändå varandra över kall sandstrand den hösten och kastade rödrödröda lönnlöv på varandra och skrattade mot himlarna, mot de alltlovande, öppna himlarna.

Jag låg med huvudet i hans knä i soffan och han strök över lockar och jag hade långkjol och dubbla tunna tröjor och han sa du kommer att krossa mitt hjärta och jag visste att det inte var sant, att det var mitt hjärta och inte hans som låg mest i farozonen, jag visste det och han visste det och vi hade fel båda två. Vi hade rätt båda två.

Och vintern kom tidigt och det var en vitvitvit vinter, vi hade varit ihop i ett år och vi skulle åka tåg till Stockholm för att fira men tågen gick inte, det var för mycket snö på spåren och allt stod stilla. I Göteborg satt bilar fastsnöade vid rödljusen och det kallades novemberstormen, det var vår ettårsdag och i stället för att åka till Stockholm gjorde vi snöänglar utanför hans pappas och mammas hus och han hade en för tunn jacka, min snöängel, och det hade jag med. Han hade inga vantar. Han hade aldrig vantar. Jag gav honom ett par i julklapp det året. De var av skinn, fodrade. Hans mamma gav jag badskum. De hade inget badkar. Och någonstans redan då visste jag, trots turr och vitt, att ibland är allting så rätt trots att det är helt fel.

Jag får en strof i huvudet sjutton år senare.

it’s like ten thousand spoons when all you need is a knife

it’s meeting the man of my dreams and then meeting his beautiful wife

och jag vet att allt är förändrat, alltalltallt, och ändå ingenting. Isn’t it ironic, don’t you think?