Så här. Vissa dagar är bättre än andra. Och vissa är sämre. Det vet vi ju alla, det är inga nyheter.

Jag har haft en riktigt dålig dag den här veckan. Och jag har haft ett par riktigt fina dagar. På ytan ser de så lika ut, det är inte bara vad som händer som gör skillnaden. Ibland är det bara hur saker händer, hur de tas emot, hur det känns i kroppen. Vardagsvariationerna, de små olikheterna som skapar nyansering. Om man får en bra eller dålig sushi. Om det är en ljushimmelsdag eller grafitfilt över tillvaron.

I morse låg det tung dimma över världen när jag drog upp persiennen, jag såg kanske fem meter på andra sidan glaset innan allt försvann i tj0ckan. Det var så vackert. Jag har alltid tyckt om dimma, om de lätta vinddragen i den, de fantasieggande former och rörelser i ögonvrån den skapar. Igår kväll gjorde jag en riktig fadäs men var så trött att jag inte orkade ens där och då tycka att det var särskilt genant, och imorse var det redan borta i dimman. En liten rörelse i ögonvrån bara, hastigt försvunnen.

Så vackert. Jag tänkte på det också inne hos urmakaren där det hängde gamla pendelur på väggen, bland annat ett som såg ut exakt som mitt, som pendeln utan nyckel som hänger på landet. Jag sade till fina fina kollegan att det nästan är symboliskt att jag inte kan dra upp den. Den står alltid på halv två, på landet står tiden stilla. Jag såg den lilla rörelsen i ögonvrån, urmakarens leende. Det är kanske de små stunderna som gör skillnaden.

I morgon åker jag till huset. Dags för årets sista gräsklippning, för att förbereda vinterstormarna. Håll tummarna för att det inte har varit musinvasion.