Dagarna, verkligheten, måsten och påhittade strukturer, det är mycket som ligger i vägen för de rena skratten och njutningarna, tänker jag. Jag har tillbringat morgonen med att prata i telefon med en handläggare på Skatteverket och fråga om det verkligen inte finns smidigare sätt att betala skatt än genom preliminäruträkningar på en enskild verksamhet som fluktuerar alldeles för mycket för att kunna göra en rimlig ekonomisk uträkning, och fått det enkla svaret att nej, det finns det inte. För inte ens som enskild firmaidkare får man betala faktisk skatt månadsvis på den inkomst man faktiskt har (varför inte? Jag fattar inte detta enkla) utan måste betala enligt fantasiuträkning i början av året. Med andra ord, några gånger per år gör man en ny uträkning baserad på mer och mer verklighet och mindre fantasi. Och så börjar det om i början av nästa år, med en ny, lika orimlig fantasi.

Suck. Känns som att det borde finnas bättre sätt.

Men teatern, mina vänner, teatern. Herregud. Jag hade glömt. Jag hade glömt hur härligt det är med det sköna surret i kroppen innan, när man står i kulissen och väntar på entré och lyssnar på en publik som sorlande sätter sig till rätta, jag hade glömt nervositetspirret i armar och ben, hade glömt hur hjärtat slår tydligt mot revbenen, lite fortare än vanligt, jag hade glömt blickarna och kramarna och tryckningarna av varandras axlar innan vi sätter igång. Jag hade glömt den där sköna känslan när lyssningen i rummet är total. Och skratten, när en publik skrattar, herregud, jag hade glömt vad det gör med en.

Efter igår kväll minns jag det. Med all önskvärd tydlighet. Och jag känner mig levande, närvarande, glad, vill kramas och aldrig släppa, vill se i ögonen och känna att vi är med varann, hela tiden, tryggt och lekfullt på en och samma gång.

Tänk, trots allt. Trots alla tvivel, all trötthet jag har haft, allt som legat i vägen, så är jag fortfarande skådespelare i själ och hjärta. Det är en nästan förvånad nyförälskelse utan dess like.