Om ni undrar: det gick bra. Vi är glada och nöjda allihop, spelade premiär på det där lite överladdade sättet som premiärer ska spelas, och kramades svettigt och lättat efteråt. Nu är det gjort, nu är pjäsen vår. Nu ska vi helt enkelt lira och lattja med den i några sköna veckor framöver, ta över den och låta den landa. Liksom vi själva ska få landa. Skönt. Redan ikväll är det dags för föreställning nummer två. Jag ser fram emot det.

Idag har jag låtsats att jag har på mig en brudklänning, att min gamle älskare är med på mitt bröllop och att vi hånglar som djur på toaletten till festlokalen. Med andra ord, jag har provfilmat. Det är ju alltid lika knäppt, det där. Man hälsar på en främling, tar i hand, presenterar sig för varann – och sedan hånglar man loss som att man verkligen har en gammal historia, och mellan tagningarna kollar man av så att den andre känner sig bekväm. Sedan kramas man hejdå och blir kompisar på facebook.

Ibland blir jag extra medveten om vilket skitkonstigt jobb jag har i andras ögon.