Inte mycket lortar alls, men fortfarande tre-fyra stycken på de tre självklara platserna. Det är alltid samma tre ställen. VAR kommer ni in, era små pälsjävlar?!

(Och går ni ut på samma ställe, eller bajsar ni er lilla tripp-trapp-trull-runda och springer ut någon annanstans?)

Och… mina möss verkar mer hardcore än Bästisens. De har ÄTIT på vitlöken jag hade lagt ut. Hm. Har jag medelhavsmöss? Är det mitt Balkanpåbrå som påverkar? Samlar de till en liten mustzatziki? Så många frågor, så få svar.

I morgon kväll är det höstfest på mitt förlag, men jag ska inte dit. Med premiär i ryggen och en utekväll med en vän igår känner jag att det jag behöver är precis det här. Hösthuset. Fula men varma jägarsockor på fötterna, en knastrande brasa i kakelugnen, en Budapestbakelse och en kaffe på bordet, spellistan med låtar som jag brände på cd och gav fina fina kollegan i premiärpresent spelar på datorn, och nu ska jag skriva. Två kvällar med oavbruten självsamhet och min förläggares kommentarer i bakhuvudet, medan jag försöker forma in mer liv i en historia som rör sig långsamt framåt. Liv. Och död. Och någonting där mittemellan.

Ja herregud, ibland är det här med att vara författare att leka lite gud en smula.

I köket i Stockholm står premiärblommorna kvar. Utom en lilja i kruka som Sociologen gav mig. Den ska jag plantera ut någonstans här vid huset. Vad gör man inte för att glädja liljebaggarna.