Eller så är det bara lite uppdämd gråt. Who knows. Det visar sig.

Idag på väg till Stockholm från huset läste jag ett meddelande på min telefon (ja, tyvärr läser jag sms medan jag kör ibland, men bara på raksträckor, jag lovar) och det meddelandet fick mig att utbrista ett ljudligt NEJ! och mitt hjärta att bulta lite för hårt en stund. Sedan när jag tankade läste jag det igen och insåg att jag hade sett fel, tolkat fel. Det var inte alls som jag hade uppfattat det. Det var både en lättnad och en ganska jobbig upptäckt, eftersom den där spontanreaktionen visade på något som jag nog har lyckats förtränga men som blev så tydligt där och då att det är slut med den behagliga bortskjutsningen. Här sitter jag nu med en oönskad sanning i min hand.

Hur gör man med sanningar man inte riktigt klarar av att hantera? Som man inte ens har makt att påverka? Hur gör ni? Jag lever tydligen bara på och låtsas inför alla, mig själv inräknat, att det går hur bra som helst även om det kanske är ledsnad som trycker på inifrån, tynger ögonbrynen och får mig att dra med handen över näsan.

Kanske.

Eller så håller jag bara på att bli förkyld. Who knows.