Och så ringer telefonen och det står Peji på displayen och jag blir så glad att jag svarar med att skratta hans namn, och han är på väg till stan och undrar om vi spelar ikväll och det gör vi ju och jag frågar om han kommer, och han säger ja och jag skrattar igen och säger då tar vi en öl efter va och det är klart att vi ska göra det och när vi lägger på är melankolin som alldeles bortstormad av en varm, bubblande glädje över det enkla att snart få träffa en av världens bästa människor.

Och efter föreställningen väntar han i gradängen och jag skrattar storskrattet när vi kramas och frågar om han vill följa med in i logen och titta på när jag byter om, han skrattar lika mycket han och följer med in och tackar kollegorna för föreställningen, sedan går han ut och röker på gatan medan vi faktiskt byter om, och så följer fina fina kollegan med och tar en öl och vi tre möter upp en av fina fina kollegans vänner, och så sitter vi där, vi fyra skådespelare, och berättar anekdoter och skrattar storskratt och pratar om barn och föräldrar och mormödrar och allt möjligt, och ibland lutar vi huvuden in mot varandra och pratar bara två och två. Och när fina fina kollegan ska åka hem sträcker han sig först över bordet och trycker min hand, sedan säger han till Peji att det var fint att träffas och att han hoppas att de ses snart igen,

och då bubblar det igen i mig, av den där rena glädjen som handlar om stort tyckaom.

Peji och jag går till tunnelbanan, och vi pratar intensivt om ananas, ananas av alla saker, och jag skrattar så att jag måste torka tårar, och vi sätter oss på en vagn och upptäcker inte förrän två stationer senare att vi åker åt fel håll. På slutstationen kliver vi av och Peji röker på perrongen och vi pratar om Siggan, en pingborre som arbetstränar med att måla t-bane-stationer, ja, vi gör faktiskt det, tills dörrarna nästan stängs och vi nästan inte hinner på tåget igen, vi får kasta oss in och jag skrattar storskratt igen.

Framme vid stationen där vi ska skiljas åt kramas vi och pussar kind och säger hörssnart och jag har svallhjärta, och jag vänder mig om efter hans långa rangliga gestalt när han kliver av och jag åker vidare, och jag vet, jag vet, att det här, det är kanske det allra största privilegiet, delandet, värmandet, tyckaomet, jag somnar med ett varmt durrande,

och när jag vaknar idag så skiner solen mot en klarblå himmel.