Det finns någonting oförklarligt, kanske till och med magiskt, i hur människor känner av varandra när det sker. Det omedelbara, när två andetag går varann till mötes och blandas medan människorna står lite lätt luftlösa och kanske är artiga på det där sättet vi socialiserats in att vara. Artighet i stället för det självklara, som hade varit att sträcka ut handen och känna lite på den andres kind, säga hej du med förundran i rösten innan man lutade sig fram och doftade på varandra, inte påträngande utan försiktigt, respektfullt, nästan andäktigt. Man skulle inte blunda utan ta in med vidöppna ögon, se, andas ut, låta det förlorade andetaget ersättas av den andres. Smaka på varandras luft försiktigt, tacksamt, och veta att man inte vet mer än så.

Det finns mycket som är mystiskt i tillvaron, i människorna, mellan människor. Så mycket som jag inte tror egentligen kan förklaras, hur välinsatt man än är i psykologi, biologi och mönsterpassning. Visst finns det mycket man kan härleda och beskriva, men det finns också mycket som är något annat, obeskrivligt, som bara är sitt eget och ovedersägligt.

Det omedelbara är en sådan helt oförklarlig men lika ovedersäglig sak. Jag har så många människor omkring mig som jag tycker om, som jag älskar till och med, men jag har bara några få där det omedelbara har uppstått, den där känslan av att redan vara del av samma, att redan innehålla skärvor av den andres själ. Att känna igen, att vila trygg i den andres luft, samtidigt som man blir så medveten om att man plötsligt har något stort att förlora om man inte håller i det försiktigt. Jag har skrivit om det förr, och det förundrar mig fortfarande lika mycket.

Med ömmande hjärta sitter jag och tänker på mina vackra, glittrande skärvor. Systersjälen, som jag längtar efter så mycket. Camus, som undrar om jag vill fira jul med henne igen. Peji, glädjen som alltid ligger så nära. Och igår fick jag en påse karameller av fina fina kollegan. Jag vet ju att du tycker om de här, så…  Jag lade den mot bröstet och skrattade, han log lite generat. Vi är precis i början av det där andandet. Ömhet. Mina vackra skärvor.

Och jag ser på bilden hon skickade mig igår. Min C, som har velat bli gravid i tio år, som har hunnit ge upp många gånger om. Med bildtexten vårat lilla mirakel. Och jag tänker att livet, alltså, livet.