Stuprännorna på husets baksida skulle behöva bytas ut innan vintern, men det lär jag väl inte hinna. Det har rostat upp stora hål i dem, så stora att man faktiskt kan trycka igenom en knytnäve utan problem. Morbror, den alltid lika finaste, erbjuder sig att åka ner på eget bevåg och byta ut dem åt mig. Han säger att jag inte ska behöva köra ner för att göra det. Det är så fint, hans engagemang i mitt hus. I mig. Vi satt igårkväll hemma hos dem, morbror och moster, åt moussaka och skrattade och kramades och när jag och mamma åkte därifrån, frågade moster om jag inte kan stanna över natten hos dem nästa gång jag kommer. Det värmer.

Så huset. Mössen verkar börja ge upp nu, jag går ett sniffvarv runt deras favoritställen och blir väldigt nöjd över att inte hitta lort. Kiwin jag glömde i en skål på hyllan har varken skrumpnat ihop eller blivit uppäten, den bara ligger där jag lämnade den. Det regnar inte, men jag orkar ändå inte kratta löv utan bakar istället en äppelpaj. Mamma och jag gör absolut ingenting. Eller jo, det gör vi ju. Vi äter paj och dricker te. Äter lite ugnsbakad potatis och sallad. Och dricker te. Ser en film. Och hon pratar om uddasaker, säger sådant som att hon brukar säga till andra att hon minsann aldrig behövde tjata på sina barn om att vi skulle göra våra läxor och sådant. Vi bara gjorde allt vi skulle själva. Jag lärde mig allt själv, och sedan lärde jag ut till min lillebror. Hon hade ingen aning om vad vi höll på med eller hur det gick till. Jag säger, försöker hålla rösten stillsam trots att jag blir både lite ledsen och irriterad, att det ju låter ganska sorgligt. Att hon inte var särskilt närvarande med oss när vi var små utan att vi fick klara oss själva. Och hon säger att hon inte minns så mycket.

Sedan säger hon att min morbror har sagt till henne att han är stolt över mig. Och jag vet att jag har tur, som faktiskt får uppleva en sorts föräldraomsorg nu, åtminstone. Att hon kanske inte kunde ge så mycket själv, men hon har gett mig sin bror, och han ger mig i överflöd av både omsorg och skratt och klappar på axeln och stolta nickar. Han är helt enkelt som den far jag inte fick, men som vem som helst skulle vara överlycklig över att ha. Sedan frågar hon vad hon ska sticka till mig i julklapp. Strumpor, kanske?

Det är inte alltid linjärt, livet.