Igår hade jag mina två sköna författarkollegor i publiken på föreställningen, samt Fideli och Amerikanen, flera av skådespelarna hade vänner där och fina fina kollegan och jag sade i pausen att det är svårt att inte börja ”ta tillbaka” när man spelar så osympatiska karaktärer som vi gör och det sitter folk i publiken som tycker om en. Det är ganska underbart paradoxalt, att just han och jag som är genuint snälla personer spelar de två största asen i den här showen. Men men… det var i alla fall roligt. Och publiken var glad och lyssnande. Härligt. Vi var ute en liten sväng efter, småpratade om ditt och datt, i en för mig ny lokal i stället för det stamlokus vi brukar gå till med sin dämpade belysning och lugna ton. Jag kedjeåt chokladdoppade mandlar som Fideli gav mig, de var vanvettigt goda.

Idag är det en riktig grånovemberdag, ljuset är så långt borta att det nästan känns overkligt att det kommer att komma tillbaka, och om en timme ska jag ut och fika med en gammal kompis som jag inte har träffat på tjugo år. Tjugo år, herregud. Vi har bestämt att vi ska ses utanför fiket, om vi inte känner igen varann. Samtidigt har jag en känsla av att människor egentligen aldrig förändras så mycket. Leendena avslöjar dem.

Under dagens promenad (dag 6, en timme, sju kilometer) märkte jag att jag gick och tänkte på beröring. På hand som glider ner utmed ryggen, korta nuddanden vid armbågen, knän som råkar röra vid varandra för att man sitter en aning för nära. Det handlar kanske om tankar på vägen fram till, tankar som väcks av att alls gå en väg. Och jag blundar lite, ler, lyssnar på musiken och tänker att november har sina egna himlar.

Tina Dico – Swedish Skies