Sprang helt oväntat ihop med en gammal älskare på stan, en man jag inte sett på ungefär åtta år, och det mest förvånande var inte det faktum att han alls är i stan trots att han inte ens bor i landet, utan det faktum att jag kände absolut ingenting utöver förvåningen att se honom. Att prata med honom var för all del trevligt, men… tomt. Jag pratade med Mimsan om det, om min egen upplevelse av att vara… färdig. Att se honom utifrån och inse, en gång har jag dragits så starkt till denne man, som en stackars nattfjäril mot lampan på andra sidan glaset, fladdrande och envetet sökande en väg in, en gång glittrade jag av bara tanken på honom, nu såg jag honom i ögonen, han log och försökte fortfarande väcka mitt glitter och jag bara… ingenting. Jag såg på honom och tänkte att han är ganska självbespeglande och kanske inte särskilt snäll, och kände mig som en helt annan människa nu än då.

Mimsan svarade: ”Du har väl knarkat klart.” Drastiskt uttryckt, men antagligen sant. Jag är så färdig. Jag har helt enkelt tröttnat på de där männen som egentligen aldrig brydde sig om mig, bara om hur jag fick dem att må. Jag är så färdig med att lyfta och glittra och ge utan att någonsin dela på riktigt. Livet är alldeles för dyrbart för det numera, och erfarenheterna var dyrköpta, men de fungerade. Jag såg honom i ögonen och kände ingenting. Och det ingentinget är så fullt av hopp, ett hopp av en sort där han och hans gelikar inte finns med.

Min längtan är så mycket mer äkta numera, verklig och jordbunden, jag fladdrar inte längre. Har paketerat mig i en fin ask med lock på, och är mycket mer noga med vem jag skulle vilja ge den till. Och snällhet, snällhet är en underskattad egenskap.