Det är bara tre veckor kvar av den här teaterproduktionen jag är med i. Tre veckor. Och visst, jag är absolut sentimentalare än de flesta, men i alla fall. Det är inte det enklaste, detta att skiljas åt från människor man har umgåtts med i princip dagligen under flera månaders tid, människor man kramar och bryr sig om och med bekymmersrynka i pannan frågar om förkylningen har blivit bättre. Det sägs ju att det att byta jobb är en av de största stressfaktorerna människor har. Då har de förstås inte räknat in hur det är att vara frilans, där allt hela tiden bara är tillfälligt och utan några som helst garantier för någonting. Vi skiljs åt lika ofta som vi möts, och det finns alltid en inplanerad dag när man inte längre kan säga trevlig helg, ses på måndag!

Samtidigt.

Ikväll spelar vi den här veckans första föreställning. Och det sitter flera vänner till mig i publiken idag. Mr och mrs Beauty, Gibson, Kallie och Guldet. Jag har lärt känna dem alla via andra jobb jag har gjort, vi har alla delat korta perioder av gemenskap med varandra. Jag måste minnas det, nu när det närmar sig ett nytt avslut. Att vill man ses igen, då gör man det. Det är ingen kraft utifrån som bestämmer de sakerna, det gör vi själva.

Det är trångt i vår gemensamma loge på teatern, den är liten och vi är fem personer. Härom dagen sade jag till fina fina kollegan att det är tur att vi gillar varann, annars hade det blivit plågsamt. Han gav mig en liten grimas och sade ja, och till och med det är på upphällningen. Jag grimaserade tillbaka och sade äsch, du vill bara inte erkänna hur mycket du tycker om oss varpå han gav mig en snabb skevblick och sade det gör för ont. Ett skämt, förstås, det är klart att det var ett skämt. Men… för en sådan som mig är det också lite sant.

Just nu är det nu, och vi har fortfarande nio föreställningar kvar. Än så länge är det vi som kramas, bryr oss om och frågar med bekymmersrynka om förkylningen har blivit bättre. Det är vårt nu, och imorgon finns inte än.