Jag har drömt i natt. Strukit med handen över ditt huvud, du, vem du nu är, men du hade rakat huvudet och stubben var mörk och mjuk. I drömmen visste jag vem du var, du var du, min du, och jag kände ditt rörelsemönster lika tydligt som mitt eget. Du finns. Kanske finns du.

Gråheten ligger över hela världen, grötar sig fast mot fönsterglaset. När jag drar upp persiennen regnar det, rejält, och ändå – mitt emot mitt fönster står en stor stadsjeep parkerad, och gråsparvarna flyger in under hjulkåporna och sätter sig ovanpå dess däck, tar skydd för regnet en stund, flyger ut, flyger in, deras lekande får mig att le. Gråsparvar i gråväder, ett gråleende är kanske inte det sämsta det heller.

Dag 16, jag är redan kär i mina promenader, ser fram emot dem oavsett väder. Jag packar in mig i jägarsockor och gummistövlar, regnkappa, drar upp och åt huvan ordentligt, sätter på musiken och börjar gå. Nere vid bryggorna luktar regnet vattenmelon, den där skarpt söta syremättade doften, barndomssommar, jag minns de där enorma, randiga melonerna från marknaderna vid havet, det solvarma doftande skalet, hur goda de är när de är alldeles nyplockade och hur stekhet asfalten var under mina fötter, hur vi försökte stå så lite som möjligt i taget på varje fot och skrattade framtandslöst mot varann, Kusin och jag. När jag kommer hem säger min app att jag har gått 95,6 kilometer hittills, i snitt 6 kilometer per dag alltså. Tankarna har gått mycket längre, många många år.

Tjugo över tre och mörkret håller på att sakta äta upp gråheten. Jag har på mig en liten silkesklänning ovanpå jeansen, sommarminnet, för ikväll efter föreställningen ska jag på fest, dricka rödvin och kanske till och med dansa fram känslan av julihavet i mörkaste november.

Lite musik till er, vänner.