Jag har riggat mina musfällor i huset, satt igång en liten mysbrasa i kakelugnen för att välkomna mössen och sedan flytt fältet för att riktigt ge dem fri lejd att riskera sina små pälsiga liv. Efter en lugn promenad i regnet där en herre med paraply sträckte ut handen mot mig och sa hejhej mest för att jag tror att en promenerare känner igen en annan sitter jag nu på biblioteket i lillstan och andas stort. För där var den ju.

Det kan förstås verka fånigt att reagera på det här, eftersom jag har både fått hem en låda med massor av mina böcker, sett dem i bokhandlar och pratat om den inför folk. Men… bibliotek! Det är något annat. Jag som själv har vuxit upp i en småstad, jag har tilbringat så många timmar på biblioteket med att fantisera om den stora världen utanför, och fått så många chanser att flyga ut på besök via alla härliga, hemliga världar mellan två hårda pärmar. När jag fortfarande bara drömde om att bli antagen, då var det just det här som var min största dröm. Att kunna gå in på ett bibliotek och hitta min egen bok på en hylla.

Det är stort, faktiskt. Att det är på riktigt.

Så här sitter jag nu och sneglar och rodnar av glädje medan jag bygger vidare på nästa historia, det som jag hoppas ska bli min nästa bok så småningom. Det regnar och blåser ganska kallt där utanför, men härinne är allt väldigt bra. Och har jag tur kanske den där musen som verkar immun mot pipmojängen åker dit medan jag är här. Det skulle vara dubbel lycka, det.