Jag åkte och köpte en liten en. Inte för att pynta till minijulgran, nej, utan för att mrs Beauty sa att möss ogillar en, det är tydligen effektivt som attan, så jag ska kapa några grenar från den och lägga ut på strategiska platser. På de här tre dagarna har nämligen inte en enda mus fastnat i någon av mina fällor. Jag vet inte om jag ska vara besviken eller lättad.

På väg till närmaste riktiga stad (det vill säga, där det finns storbutiker och lunchcaféer med gratis wifi) lyssnade jag på P2 Dokumentär, ett program om västgötsk folkmusik, och jag satt glatt och stampade takten hela vägen. Här är programmet. Väl värt en lyssning, faktiskt. Särskilt biten där en folkmusiker konstaterar att vi av något skäl har lättare att ta till oss brasiliansk musik, eller afrikansk dans, än vår egen folkmusik. Jag är ganska fascinerad av det, för det verkar stämma. Folkmusik har ju inte direkt hippstämpel i Sverige, men jag vidhåller hårt att det mest handlar om att folk är ovana att lyssna. För det finns kraft i den, den verkliga folkmusiken. Nu pratar jag inte om folkdansringar som på ett städat sätt håller varann i händerna och går söta små turer, nej, jag pratar om svettigt stomp och höga hopp och konster och fioler som spelar så att man tror att man ska bli vansinnig av farten.

Dags för min tredje skrivkväll. Imorgon måste jag tillbaka till Stockholm och jobba igen. Och jag har, utöver enen, köpt mig något riktigt bra till den här kvällen.

Duntofflor. Ovanpå raggsockar. Mordärnt, som det heter här i Östergötland. Och som ni ser ligger en tjockfilt beredd att användas under benen. Värmen behövs. Jovars. Det är andra tider nu.