Att någon helt magiskt skulle dyka upp i dörren och säga: ”Jag gick ner och hämtade dina vinterdäck i källaren och såg till att de kom på bilen, så det är gjort nu. Äsch, du behöver inte tacka för det, det var så lite. Jag har kokat lite kaffe förresten, här får du en kopp och en citronbiskvi!”

Jovars.

Eftersom risken för att det ska hända inte ens är minimal utan ligger på minussidan ligger jag nu i soffan och samlar kraft för att 1) skotta loss bilen därifrån den står parkerad 2) slira bort den till min källaringång 3) kånka fram vinterdäcken (tunga! otympliga!) och stuva in dem i bilen 4) slira bort till bilverkstan där jag hoppas att deras andra kunder har haft mindre omsorg om asfaltsslitage och därför bytt däck i förtid 5) köra hem igen en annan väg än Hornsgatan 6) kånka ner sommardäcken i källaren (tunga! otympliga!) och sedan sätta mig att jobba med en översättning innan jag sticker iväg och spelar ikväll.

Medan jag får däcken bytta tror jag att jag ska se till att köpa mig en citronbiskvi som jag ska få när jag kommer hem igen. Man får inte roligare än man gör sig, va.