Hjälp till självhjälp

När man kör bilen till verkstad för att få däcken bytta förväntar man sig inte att meckarkillen när han erbjudit sig att köra upp bilen ur källarlokalen med den smaaala ingången, ska backa rätt in i en parkerad bil så att stötfångaren på min bil spricker. Men nu blev det så i alla fall. Och jag stod där ute på gatan, handen flög upp framför munnen, jag drog snabbt och kallt efter andan och tänkte först men… nej! och sedan ja, det där hade jag ju klarat av bättre själv.

Jodå, han ska förstås laga det, men det blir ännu en sak på att-göra-listan, och dessutom en helt onödig sak.

Sedan fick jag veta att det där teaterjobbet jag blev erbjuden till i vår, som jag tycker är så lovande till sitt upplägg och som jag blev glad över, har fått sina förutsättningar drastiskt ändrade. Ni vet det där med att de fria grupperna har fått minskade anslag som det har pratats om i media? Ja. Det betyder att det inte finns pengar att göra det här projektet som det var tänkt. Och finns det inte pengar, då kan jag inte vara med, utan måste lägga arbetstiden på det slags jobb jag får ut lön för. Jag kan inte jobba gratis längre, jag är inte tjugo-nåt och ny. Jag är en 36-åring singelkvinna med huslån och räkningar och bil som ska in på verkstan igen.

Jag hatar förresten den där tanken: det där hade jag ju klarat av bättre själv. Jag är så trött på att klara av saker själv. Herregud, vad hade jag inte kunnat ge för att få tjafsa med någon om vem av oss som ska göra det ena eller det andra. Vad hade jag inte gett för att känna att någon klarar av det där lika bra som jag. Tankarna svider.

Det kanske är bortskämt. Livet är ju så fint, egentligen. Jag har en tillvaro som jag tycker så mycket om. Fantastiska vänner, flera kreativa yrkesroller jag växlar mellan, musik, fester man får dansa sig svettig på, en beställd vacker designmöbel som ska förändra mitt sovrum, ikväll ska jag äta indisk hämtmat med Adepten och prata om kärlekskross och konst, och jag vet att jag är privilegierad till tusen, på så många olika plan. Ändå märker jag så tydligt att jag längtar efter mer. Efter att få luta huvudet mot hans axel och säga med lite darr på rösten att jag är jättetrött. Och jag längtar efter att bli struken över ryggen av hans starka känsliga händer, längtar efter att han ska luta hakan mot min panna och säga det går bra, Sanna, lägg dig och vila lite, jag tar det.