Sista föreställningen igår, jag var hes och jävlig men spelade ändå, det gick bra, och efteråt, middag, och sedan packa alla sakerna i två stora kassar, kramas hårt och länge, säga hejdå många gånger. Jag halkade och ramlade på trottoaren på väg till taxin. Hoppade in i en bil efter att ha sopat av mig snö lite skamset, undrade om någon trodde att jag ramlat för att jag var full vilket jag inte var. Chauffören bröt på svenska på samma sätt som mina föräldrar, jag frågade varifrån han kom, hade rätt och pratade serbokroatiska hela vägen hem, i natten, med kassarna tryckta intill mig på sätet. Överst låg en tygblomma som jag fått av Adepten.

När man spelar sista föreställningen är det som att varje replik förångas efter att man har sagt den. Det är sista gången, på allvar.

Idag ser jag snön singla ner över vägen igen. Jag söndagsjobbar. Översätter och läser på två provfilmsscener till imorgon. Bäggedera blir bara halvdant gjorda. Jag har tagit på mig för mycket, igen. Eller snarare, när jag tog på mig översättningsjobbet visste jag inte att jag skulle provfilma, och heller inte att jag ska förbereda en inspelning i studion i veckan, det vill säga – planera och styra upp och röstprova folk inför ett projekt i januari. Jag kommer inte att hinna klart översättningen om jag inte jobbar till sent in på nätterna. Alltså kommer jag att jobba till sent in på nätterna. Men det är bara en vecka kvar, och litelite till. På tisdag om en vecka sätter jag mig i bilen och bara kör, kör norröver tills jag kommer långt upp i Sverige, då svänger jag västeröver och ut till norska kusten där jag äntligen ska få några dagar till att tänka, andas och skriva.

Och så tänker jag på dig. Unnar dig all värme du kan få. Jag tänker att det äntligen är något jag har förstått, något verkligt, något som är fullt av respekt och försiktighet, något sant. Du är sann. Jag är också sann. Det är fint, och lite sorgligt. Mjukheten och sanningen.

När jag lägger handen mot bröstet känner jag att utrymmet därinne har vuxit.