Ett par i svarta jackor och vita toppluvor försöker få fram bilen som har stått orörd sedan snön började falla i förra veckan. Man såg inte ens att det var en bil längre, det var bara en oformlig snöhög med höga snövallar runt.

Hon hackar jämnt och stadigt med en metallspade (antagligen mer praktisk för trädgårdsskötsel om sommaren) i isen som har bildats i vallarna och skyfflar bort litelitelite i taget. Han halkar omkring runt bilen i skor som ser för tunna ut, de har ingen grovsula. Han tar över och hackar på lite han med. Hackandet har pågått ett bra tag nu och de har inte ens kommit en fjärdedel på väg.

Vilken underbar metafor för livet, hörni. Man hackar och hackar, så otroligt lite i taget lossnar, man halkar omkring utan större styrsel och har en slags uppgift att utföra, en uppgift som känns enorm i vissa stunder, men så har man lite tur och någon hjälper en att hacka en stund.

Själv sitter jag med ett snöberg av översättning som jag hackar mig igenom minut för minut med hjälp av kaffe.