Monet undrade i kommentaren under hur det gick med ”blindtarmen”. Igår kväll undrade jag nämligen på facebook hur en inflammerad blindtarm känns, eftersom jag har haft en konstant malande smärta på höger sida naveln, som går som ett spjut rätt igenom kroppen för att värka bredvid ryggraden också.  Hela högerdelen av magen/ryggen värker alltså. Det har varit så i fyra dagar nu, blir snarare mer ont än mindre och påminner inte om något jag har känt. Efter att två facebookkompisar som jobbar inom vården (en läkare och en narkossköterska) sagt att de tyckte att jag skulle kolla upp det, fick jag en läkartid idag. Läkaren klämde på mig, rynkade pannan när jag grimaserade smärta och skickade iväg mig på ultraljudsundersökning eftersom han tyckte att min aorta kändes förstorad. (Jag fick lämna lite prover också. Innan han skickade mig till labbet undrade den unge läkaren om det var okej att göra ett gravtest för att utesluta att jag var gravid, varpå jag helt rakt på sak sa att jag inte har haft sex på över ett år, och han rodnade och stammade nähe, jaha, då… behövs ju inte det nej. Korrekt, unge man.)

Jag fick åka till en annan mottagning, där de alltså har medicinsk röntgen. Behövde inte vänta länge innan jag blev inkallad till ett rum där jag fick lägga mig på britsen, blev pappersinpackad runt byxkanten och lämnad ensam att titta i taket en stund. Och plötsligt kändes det så ledsamt. Där låg jag, liksom. På en helt annan slags ultraljudsundersökning än de där mina vänner har glitterögonberättat om, när de har sett sina bebisar för första gången, jag såg det för mig så tydligt, handihandandet, leendena, gemenskapen. Plötsligt kände jag mig så ensam att jag hade kunnat börja gråta. Men då kom läkaren. Han kladdade på sådan där kall gelé på luren och tittade på mina inre organ. Jag har tydligen jättefina njurar, en jättefin lever, fina tunna gallgångar och en vacker bukspottkörtel. Tydligen har jag en finfin aorta dessutom. Men det jag också har är en muskelbristning i magen, antagligen av att ha hostat alldeles för hårt. Jag torkade av mig gelén noggrant och åkte hem igen. Dumma astma.

Taket i det där undersökningsrummet. Det var liksom perforerat i ett mönster, såg ut som att det gick ventilering där. Det var grått. Tapeten utanför dörren var vacker. Själva rummet låg dunkelt, obelyst, bara ljuset från den där dataskärmen sken över läkarens armar medan han tittade på ett organ i taget och sa att de var fina. När han var klar och lämnade rummet var jag kvar där ensam en stund, medan jag torkade bort gelén såg jag på den där dataskärmen, mitt namn högst upp, och en bild av insidan av mig, och den var alldeles grå, full med vågor, och tom.

Smärtan ska tydligen läka ut av sig själv.