Igår kväll, några mil från Åsele, kom det plötsligt klivande två renar på den is- och snötäckta vägen, jag körde inte så fort så jag tvärbromsade och väjde och lyckades precis glida förbi den främre renens huvud, men bilen fick sladd på det glashala underlaget, och i några meter kämpade jag och sladden om herraväldet, och sladden vann. I ganska lugn fart gled jag ner i det snötäckta diket tills det tog tvärstopp. Och där satt jag. Som en kork i en flaskhals. Vid elvahugget på kvällen, mitt i absoluta ingenstans, med en bil nerkörd i kanske sjuttio centimeter snö. Jag var helt oskadd, bilen var helt oskadd, till och med den dumma renen var helt oskadd, jag var inte ens särskilt skakad, allt hade gått ganska lugnt till. Men när jag fått upp dörren för att försöka se om det fanns någon chans att gräva loss mig och backa upp ur diket, klev ur och fick snö upp till knäna insåg jag ganska snabbt att det var dödfött. Jag drog ändå på mig handskar och tog fram spaden, varför inte. Slog på varningsblinkers, tittade upp mot himlen.

Det var så oerhört klart, en iskall natt, stjärnorna som gnistrande hål i ett becksvart täcke. Andedräkten som moln, snön runt benen som smälte, ett plötsligt stjärnfall som glimmade till och föll, och jag hann inte önska någonting, inte ens en tanke på det. Men jag hann tänka att det var evigt. Jag vet inte vad jag menade med det. Evigt.

Jag grävde inte, ringde i stället polisen för att be om hjälp (jag visste ju inte ens riktigt var jag var.) Medan vi försökte utröna det kom en skåpbil med två unga killar i mössor, som stannade till. Poliskvinnan och jag kom överens om att om de inte lyckades hjälpa mig skulle jag ringa igen. Medan killarna dividerade om ifall de hade något i bilen att dra upp mig med kom och stannade en bil till, och ut klev en lomhörd dalmas som glatt förkunnade att han hade kört av i förmiddags, och att hela vägen tydligen kantats av avkörningar, halkan var nästan omöjlig att hantera om man fick lite sladd. Han frågade om jag väjt för räv, och när jag sa ren så himlade han med ögonen och sa att jag hade tur. Det hade kunnat gå illa, det där. Och jag tänkte att jag är glad att jag kört så långsamt som jag gjort.

Medan dalmasen och mössorna kliade skultar och funderade kom det åkande en timmerbil, som också stannade. Ut hoppade en neonklädd kille som genast började plocka fram kedjor, sa att den lilla kärran var en barnlek för hans stora, och efter att vi gemensamt lokaliserat var man fäster krok i min bil drog han upp mig ur diket på ett kick. Sedan kramade jag lättat dalmasen, som generat sa att han inte hade gjort något. Mössorna (i tjugoårsåldern) sa lika generat hejdå och hoppade in i skåpbilen igen. Och timmerköraren, när jag med emfas och hjärta tackade för hjälpen, sa bara att det inte var första gången han drog upp nån, och att det var kul att få hjälpa till. Nästa gång kanske det är du som hjälper mig. Ja kanske.

Sedan var det bara för mig att borsta bilen ren från snö och hoppa in igen och köra vidare till hotellet i Vilhelmina. Efter någon kvart eller så ringde telefonen, det var poliskvinnan som undrade hur det gick, om jag behövde en bärgare. När jag sa att jag blivit uppdragen och var på väg igen och att allt gått bra, alla inklusive djur oskadda och att det enda som hänt var att jag plöjt ner en orange plastpinne på väg ner i diket, skrattade hon lite och vi sa hejdå. Det var först efter det som jag kände att jag frös om de genomvåta benen.

Idag har jag kört Blå vägen, långsamt och njutningsfullt, sjungit med i musiken och stannat till och tittat på solnedgången. Och tänkt att jag har tur, på många sätt.

solnedgång på blå vägen