1

Landskapet är så vackert att det nästan är overkligt. Stilla sjö som speglar de mäktiga bergen, båtar och hus som små inslag i en värld där kyla och vind för övrigt regerar. Det är inte så mycket snö, men det är rejält kallt, frostglitter över hela världen, över träd och väg ser det ut som att någon har spillt en gigantisk näve paljetter som blinkar.

Jag blir inbjuden i hem med människor som öppnar sina hjärtan och berättar om gamla tider och nya tider, om barn och barnbarn, om fäder och farfäder, och överallt bjuder man med varm hand på överdådigt uppbullade fat och kaffe. Deras släkt har bott i den här skönheten i århundraden, deras barn bor inte kvar. Det är en brytningstid nu, som de kämpar för att hitta lösningar på. Och jag lyssnar med vördnad och blir rörd, både av berättelserna, av människorna i sig och av de små sakerna. En av kvinnorna säger eftertänksamt att folk har så bråttom numera att de aldrig har tid att prata. Så var det inte förr, man tog sig alltid en kaffe och en ordentlig prat. Man hade mycket att göra, men man hade alltid tid att prata. Och jag sitter rörd i hennes soffa och tänker att jag önskar att jag alltid har tid att lyssna, för det finns så mycket att höra.

7