20121226145429363

Då var det dags igen. M/S Nordkapp, bilen står på däcket nedanför receptionen, jag sitter i båtens bibliotek helt ensam, har möblerat om litegrann så att datorsladden når eluttaget, och fötterna, i helt nystickade julklappsmariussockor, ligger på en stol framför mig. Igår kväll kom jag igång och började skriva på den delen av historien som jag har skaffat mig bränsle till de här dagarna, så långt. Jag tänkte sitta hela den här båtresan och skriva vidare, medan minnet är färskt och intrycken starka, medan vi gungar förbi bergen och norrskenet kanske visar sig igen. Om man kunde stoppa tiden en stund. Jag vill inte göra annat än skriva nu, men jag har bara några få dyrbara dagar kvar här innan det är dags att åka hem till Stockholm igen och ta upp de andra delarna av livet. Skrivet och livet är inte alltid helt kompatibla, men det får man väl bara ta. Vad det gäller skrivet vill jag ha den här boken färdig inom tre månader. Jag tror att det är en rimlig tidsplan, trots att jag ska jobba heltid under tiden.

Vad det gäller livet.

De här dagarna har jag tänkt och känt, tagit del av och saknat. Jag ska inte ge några nyårslöften, inte i år heller. Men i år har så mycket hänt att jag heller inte ska summera året, inte på det sätt jag brukar. Jag kanske bara ska nöja mig med att erkänna högt att jag önskar att nästa år, år 2013, ska bli kärlekens år. Det är några viktiga punkter som är satta, några stora säckar som har knutits ihop. Det förvånar mig nästan hur stor plats de tog nu när jag har rensat. Nu ligger nästa del av livet oprövat och slätt framför mig, det ser förrädiskt lugnt ut, som havet efter storm. När den fortfarande ligger kvar i ens blick, men känslan har mojnat, då är det dags att doppa tårna igen. Låt vindarna komma, låt vågorna slå. Låt de stora fiskarna ur havets djup närma sig ytan. Jag är beredd.