Jag är helt slut, men jag är ordentligt hemma. Det hade ju varit rätt hård blåst i Bodö ett par dagar innan jag åkte hem, så E6-an var avstängd för trafik ett tag. Vägen hade öppnats igen när jag åkte, men jag bestämde mig ändå för att ta en annan väg än upp, nämligen Silvervägen, eller ”graddis”. Det var ganska magiskt. Nästan ingen trafik alls, vilket var både en ynnest och lite skrämmande, och så otroligt dramatiskt vackert. Snö, snö, snö överallt, när jag kommit upp på fjällets högsta punkt låg ett dis över världen, och allt var vitt, vitt och rent och helt utan spår. Ganska snygg metafor för ett nytt år.

Men djuren, hörni. På resan mellan Bodö och, tja, lite innan Sollefteå ungefär, bromsade jag för ren fem gånger. Det märks verkligen att renar är valldjur. De springer i samma takt som bilen och helst in framför den, puckon som de är. Dessutom såg jag två älgar. Den ena stod ett tiotal meter bort, alldeles stilla i en nerförsbacke och spanade. Den andra höll på att skrämma skiten ur mig. Den höll nämligen på att mangla sig igenom snön i ett djupt dike till höger om mig, på väg upp till själva vägen. Det vill säga, den var bara ett par meter bort. Älgar är verkligen STORA. Och den var så målinriktad. Kanske en mer oanvänd metafor för det nya året. Att vara målinriktad som en älg.

Och så såg jag en svart fågel, som såg ut som en gås, bara lite mindre, alldeles svart var den med tydliga, vita fläckar på sidorna. Jag vet inget om fåglar, men jag har både diskuterat detta med Bästisen (”Kan det ha varit en fjällgås?” ”Nej, den var helsvart, inget grått på den alls.” ”Men det kanske finns svarta fjällgäss?”) och googlat, och nu tror jag att det kanske kan ha varit en svärta. Fast jag vet inte. Den hade lång hals och rund kropp, såg som sagt mer ut som en gås än en andfågel.

Jag körde och körde och körde. Till slut gjorde det ont i svanskotan av allt sittande och jag sparkade av mig skorna och körde i strumpfötterna. Men till slut kom jag fram till Bästisen och att slockna i hennes soffa var som att hamna i himlen, helt tveklöst. Nu är jag hemma, och jag har fått massor av nya bilder och berättelser att låta huvudet jobba med. Dessutom, trots alla fåfänga förhoppningar om bättring, valde Ivanhoe fel tjej i år igen. Han är faktiskt lika puckad som en ren, den killen.

Och nu är det dags för 2013. Bring it on, världen. Nu kör vi. Redan imorgon är det dags för jobb.

(och den som vill har ett par dagar till på sig att hänga på i utlottningen av pocket!)