Det regnade för ett par dagar sedan, fåglarna sjöng och det luktade vår. Håret började genast med sina Kullagullafasoner. Jag blev melankolisk. Längtade. Inte efter våren i sig, egentligen, jag har en känsla av att den kommer fort nog, jag vet inte vad det är med dagarna nu för tiden men de går så fort. Men värmen längtade jag efter. Jag är en människa som inte är gjord för kyla. Ganska tunn och lättpåverkad av blåst. Raynaudsfötter som domnar av så fort skorna blir det minsta kalla inuti. Och har jag börjat darra försvinner inte skakningarna på flera timmar, även om jag går inomhus igen.

Jag tycker att vintern är vacker, men den får mig att känna mig ömtålig. Som att jag ganska lätt skulle kunna gå sönder igen.

eller, det är inte vintern som gör det, det är minnen av vinter, av andra vintrar, av ansikten och händer och tilltro som visade sig vara något helt annat. drömmarna återkommer och i drömmen är ansiktena inte igenkännbara längre men jag vet vems de är, och jag vaknar tung och lite sorgsen och när jag drar upp rullgardinen ser jag att det är frost på bilrutorna och spontant tänker jag att jag inte ser ut om jag stänger in mig

Det är alldeles för länge sedan jag kände att min kropp slappnade av och öppnade, inifrån. Värmdes upp. Mjuknade och litade på. Oj, vad jag saknar den känslan. Det jag har kvar som inte stelnar är håret. Varje gång det finns fukt i luften sliter det sig ur snoddar och spännen och böjer sig i egna svängar, spretar lite vart det vill oavsett hur jag har försökt strama till det. Jag har en känsla av att det borde vara oftare. Att jag kanske behöver mer värme och fukt och rörelse, generellt.

kullagullahåret