Efter en lång och ganska tung arbetsvecka blev det så fredag. Jag kom hem helt slut, med en värk både i kroppen och bröstet som jag inte riktigt kunde (eller ville?) identifiera orsaken till. Kroppsvärken känns ungefär som att jag har snurrat några varv i en tvättmaskin, blåslagen, ömfintlig, stramande, skavd. Bröstvärken känns ungefär så här:

tumblr_lua4scHuxr1qazzwdo1_500_large

Ibland tänker jag att det verkar så lätt, utifrån. Att hitta dit man ska. Utifrån ser man alla vägarna. Men inifrån pekar det så tveklöst åt håll som inte är framkomliga, och det gör det hela så förvirrande. Och filmen som den här bilden kommer ifrån. Jag vet att första gången jag såg den, så grät jag av både lycka och sorg. Det var både tröstande, sorgligt och ett djupt accepterande, tanken att en del saker är för viktiga för att raderas ut, hur mycket man än försöker.

Det finns en doft som är ett svar på en fråga. Det finns en tacksamhet också mitt i det där behovet av att paketera, sätta gränser och se verkligheten. Det gör ju det, en tacksamhet också för fantasin och styrkan i en känsla.

Jag åkte skridskor ikväll. När jag hade ätit satt jag i soffan och tänkte ut. jag vill faktiskt ut nu och så plockade jag fram skor och skridskor och gav mig ut på den islagda fotbollsplanen bredvid huset, den som är belyst om kvällen och där det är omöjligt att gå igenom isen, för under finns det bara grus. Den tryggheten. Jag åkte ganska många varv, i makligt tempo. Kände hur det sved i benhinnor och rumpmuskler, hur ovana benen är, kände också att de minns rörelserna ändå, snabbt hittade ron i skär efter skär, att luta kroppstyngd åt ena hållet, så åt andra.

Jag grät litegrann utan att riktigt veta varför, men det var aldrig svårt att hitta balansen.