okej, ärlighet som koncept, då kan jag väl bara säga som det är, jag tror att det kanske är annalkande tidig fyrtioårskris här nu, är det så vi ska etikettera det? det främmande? ja kanske, det verkar vara det mest rimliga faktiskt.

okej. okej okej.

det är liksom flera nya saker, som det här med kroppen, att den inte längre känns som min, den har ett eget liv, reagerar på nya saker och ser inte ut som jag längre, har fått andra former, och folk säger det klär dig! men jag känner mig inte som jag, och jag är absolut inte sugen på att bli någon slags fanatiker vad det gäller mat, jag lever redan med de allergiska begränsningarna och tänker inte införa fler, men den där dealen vi hade, kroppen, den där dealen om att jag bara levde på lite som det föll sig och vi ändå var vänner, vi var smidiga och starka vänner, den verkar det som att du har dragit dig ur, kroppen min? så jag börjar med nya saker som jag tycker om, känner nya sätt att vara på, försöker acceptera förändringarna, ser mig i speglar och tänker att nu är det alltså vi, jag och den här andra kroppen, och försöker vänja mig vid mötet med det främmande, mötet med en kropp som inte svarar mig på det där direkta nära sättet utan långsamt, svagt, mjukt, med darrande muskler. det är så främmande att det är det som är jag

det är en sak att vänja sig vid, det första steget mot fyrtio kanske

och så är det det här med att människor jag en gång närt hopp om, människor jag kastat hjärtat handlöst mot, att de plötsligt står i ett nyktert ljus, som att någon rivit av det laxfärgade filtret, och jag ser livslinjer i deras händer som hackar och avståndstagande i ögon, inte ens mot mig utan mot själva världen och jag repelleras, jag ser plötsligt annat, ser självbelåtenheter och slarvande och en slags avmätt kyla mot det där lilla veka som jag vet att man egentligen måste värna, jag ser dem och det är ibland svårt att se dem

och jag känner mig gammal. gammal och trött och jag sminkar mig inte ens för att dölja det

så säger någon att jag är så snygg, att jag klär så bra i keps, det är det inte så många som gör säger han, det är du och Barbra Streisand, och jag ler och tackar och svarar att det låter som en titel på någonting, jag och Barbra Streisand, och mensvärken spänner och drar i min främmande kropp medan hjärtat pickar vidare slag för slag mot evigheten och nagellacket är avskavt i topparna.

IMG_20130129_111305