Jahapp, då var vi där igen. Kroppen och dess begränsningar. Jag älskar ju verkligen bikramyogan, det kändes helt rätt. Men vet ni vad? Mina handleder och armbågar säger något helt annat. Efter ett par veckors glatt yogande har karpaltunnelsyndromet vaknat till liv igen. Ont, ont. Natten till idag sov jag med handledsstöd för första gången sedan i somras. Så det är bara att inse faktum – att bli en regelbunden yogi kommer inte att funka för mig. Kanske klarar jag någon gång i veckan i alla fall? Jag vill nämligen inte ge upp det helt. Men jag ska fråga min kiropraktor innan jag går vidare med yogandet.

Idag resignerade jag, letade rätt på Stockholms billigaste gym och sprang en halvtimme på löpband. Fy fader vad tråkigt, men inomhus = inte lika farlig astma, samt kommer att ske även när det regnar, och innebär ingen ansträngning för armarna. Hoppas jag, för jag behöver röra på mig och bli starkare igen, så enkelt är det.

Men vad det gäller något helt annat. Eller kanske ändå inte, för det har också med kroppen att göra. Jag läste det här inlägget och har tänkt på det sedan dess. På den oerhörda skillnaden mellan sex utan och sex med intimitet. Eller som hon uttrycker det, friktionssex jämfört med essenssex. Jag tänker inte moralisera över dem som gillar sex utan intimitet, som tycker att en fysisk release är tillräckligt mycket värd i sig själv. Det enda jag kan konstatera är att det inte intresserar mig. Faktiskt inte alls. Jag har ju alltid varit sorten som ställer mig tvivlande till distanseringen från det emotionella i sexualiteten, till den här ”fysikifieringen” som finns i samhället idag. Som vill få sexualiteten att vara ett maximerande av rent fysiska sensationer som man ska lära sig att leta rätt på, att det skulle vara gammeldags och outvecklat att inte kunna knulla sig glad och bara ”ta för sig”. För mig är den bilden rent kontraproduktiv, för utan att bli alltför grafisk kan jag bara säga att de upplevelser jag har fått genom största möjliga närhet, de är så explosiva att det nog är direkt omöjligt att matcha dem på annat vis.

För att citera Karin Isberg:  Det här sexet handlar varken om samlagsställningar, orgasmtekniker eller leksaker, utan om att våga vara totalt nära sig själv och samtidigt totalt nära en annan människa. Det handlar helt enkelt om att våga vara intim. Den engelska översättningen av intimitet är intimacy och med det kan man göra en talande ordlek. Intimacy – Into me you see. Men också Intimacy – Into me I see. Det är precis vad intimitet handlar om, både att se in i sig själv och att låta någon annan göra detsamma. Att våga vara intim betyder att våga vara villig att visa oss precis som vi är, med våra djupaste rädslor och hemligheter. När vi är så intima har vi ingenting att gömma oss bakom, och det kan vara oerhört skrämmande. Intimiteten kan inte tvingas fram, den kommer när man släpper sina försvar, när man vågar vara nära och öppnar sig för varandra. Om det sker i ett sexuellt möte när vi dessutom är närmare varandra fysiskt än vad vi annars är, blir intimiteten och öppenheten ännu starkare.

Egentligen är det ju djupt sorgligt att detta ska vara så svårt att man måste låtsas att det inte är så stort. Innerst inne tror jag att de flesta av oss vet att det är eftersträvansvärt att vara en annan nära. Eller moraliserar jag nu, trots att jag sa att jag inte skulle det? Kanske. Men som sagt, vi har alla våra egna erfarenheter, och jag måste gå på min.

Hur som helst. Kroppen. Jag tänker mycket på den i dagarna. Försöker känna mina egna behov av både styrka och mjukhet, och det som kommer upp i samband med det för mig är behovet av närhet. Närhet. På riktigt. Och kanske att det är en bra sak att känna på det behovet.