Nackdel med att leva ensam: ingen annan tar hand om något av det man låter stå. Vilket den här tiden på året innebär att jag inbillar mig att hela min lägenhet luktar lite unket, eftersom det är så mycket som blir så bristfälligt gjort. Det står nån gammal odiskad stekpanna kvar på spisen, diskhon svämmar över, borde nog gå ut med soppåsen, för att inte tala om pappersinsamlingen och den där jättepåsen med plast och metall. Byta lakan i sängen är nog en bra idé. Och i största allmänhet låta bli att röra vid lister och dörrkarmar om det inte är med en fuktad trasa.

I stället för att göra något av det de senaste dagarna har jag legat i soffan och stirrat halvapatiskt ut genom fönstret när jag är hemma. Känt huvudvärken som påminner om små fyrverkeritävlingar under ögonbrynen. Insett att jag nog behöver gå till optikern, för jag ser sämre. Jag ser sämre! Herregud, kroppen, en sak till där alltså. Jag släpade mig ut för att parkera om bilen på städ/plogdagen, och kände hur hjärtat klapprade som om jag sprungit maraton när jag kom tillbaka in. Det finns så lite marginal.

Jag är oerhört trött. Och det värsta är att tröttheten kommer inifrån, inte är ett resultat av någonting jag gjort. Allting känns helt enkelt som att det måste göras i motlut, som att fötterna glider bakåt över branta sanddyner. Någonstans högt där uppe finns det sol, men just nu känns det svårt att tro att jag kommer orka över den där kullen.

Ibland blir jag lika oerhört trött på att om och om igen ta mig i kragen och göra i alla fall. Jag vet ju att det är så här för alla. Att ingens liv liksom bara rullar av sig själv, vi har alla våra dyner att klättra över. Mitt liv är inte tyngre än någon annans. Jag blir bara förvånad över att vi orkar, periodvis. Att jag orkar. Att jag, när jag har skrivit klart det här, kommer att ägna hela min lördag åt att komma ikapp. Först gå ut med soporna, sedan fylla på varmvatten och diskmedel i den där diskhon. Sedan dammsuga och fukta den där trasan. Så byta lakan. Kanske till och med gå ner och boka tvättid. Och till sist eventuellt tända ett doftljus för att bli av med den där inbillningslukten. Friska upp sinnet så gott det går.

Igår var jag hos kiropraktorn och fick mina smärtande armar behandlade. Jag har inte duschat efter det, så nu lyfter jag med jämna mellanrum någon av armarna till ansiktet och drar djupt in den där linimentlukten, en pust av barndomsjenka ur en liten mun. Ute på gatan står en bil som ingen har flyttat på, det är femte veckan nu, den är helt inbäddad i både gammal och ny snö. Lapplisan har bara grävt ett hål i sidan av den för att fästa sin gula böteslapp runt handtaget på förarsidan.