Den här vintern känns overklig för mig. Jag vet inte varför eller vad det tyder på. Vet bara att när jag halkar omkring i modden på väg från tunnelbana till trappuppgång blir jag lika förvånad varje dag. Inuti mig är det vår. Trots trötthet, magont och svidande ögon är det redan vår i mig. En väntan på solljus över axlarna och att öppna jackan.

Någon skrev en insändare till någon tidning att alla stockholmare går klädda i svart, att insändarskribenten nästan blev rädd när bussdörrar öppnades och den svartklädda formlösa massan rann ut. Min vinterjacka är grön, mina kängor är vita. Jag kände inte igen mig i beskrivningen, men i känslan av det framvällande.

När jag gick från tunnelbanan, förvånat halkande i modden, hade de ställt upp ett skyddsräcke vid ett hus. De håller på att skotta ner snön från taket. Trots att jag halkar omkring i det nerfallna förstår jag inte riktigt att det är där vi är, att det är det vi står i. En man i reflexväst på gatan ropade åt mig så att jag ryckte till, förvånat. Och klev ut ett par steg i gatan.

Jag är i ofas. Med tiden, med mig. Jag undrar när jag ska känna att jag fäster igen. Men jag har beställt optikertid för att åtminstone få nya glasögon. Dem kan man putsa för att se bättre. Det är så oerhört konkret.