Det var nästan så att jag önskade att jag hade fotograferat det. Ett helt perfekt, mörkrött, blankt äpple. Ekologiskt dessutom, när jag lade det mot kinden doftade det, stark sötma och det där krispigt vita.

Världens mest symboliska frukt, äpplet. Det som med lite hjälp av en len ormtunga gjorde frestelsen omöjlig att motstå, det som var förgiftat och givet som en ren avundsjukegåva, det som i gulddräkt kastades in till ett gudarnas gästabud och startade det trojanska kriget, det som föll i huvudet på Newton, det som Wilhelm Tell klöv med risk för sin sons liv, det som Idun odlade för att ge asagudarna sin eviga ungdom. Äpplet. Jag vet ingen annan frukt som det finns så mycket sägner och sagor om. I själva verket, om man ska vara petnoga, står det ingenstans att Kunskapens träd var ett äppelträd, och vad det gäller Newtons tankar har Voltaire bara återgivit dem med en ospecificerad frukt. Wilhelm Tell är en helt påhittad figur. Men det ligger nära till hands att tro, när man står en fredagseftermiddag på sin lokala matbutik och doftar på ett ekologiskt, mörkrött äpple, att äpplet självt inspirerat till alla myter genom denna sin ovedersägliga perfektion. Formen. Färgen. Doften. Och när man biter i det, hårdheten och stänket, ljudet när det krossas saftigt mellan tänderna.

För att skona magen har jag kokat mig en snäll kycklingsoppa från grunden, och avslutat med en fruktkompott. Skivat ner det perfekt rödvita i en kastrull och kryddat det med lite kanel och kardemumma. Mjukhet och sötma. Den svaga magen ömmar fortfarande, men det är inte lika illa. Och det doftar fortfarande äpple.