Det är mars nu. Det har varit doft av vår flera dagar i rad, med droppande tak och jublande fåglar. Idag snöar det igen, men jag har hunnit känna av att våren faktiskt kommer att komma, i år också. Med andra ord tar jag just det här lilla bakslaget med jämnmod.

Det har varit ett par av de intensivaste veckorna i mitt liv. Och inte bara intensivaste veckorna, det har varit helger med jobbande, så det här är den första helgen jag är ledig på jag vet inte hur länge. Jag har inte en enda plan, utom att jag ska göra så lite som det bara är möjligt. Jag inledde med att somna klockan elva igårkväll och vakna klockan elva idag. Det fanns nog med andra ord en del sömn som behövde tas igen. Hjärtat bankar genast lite lugnare därinne.

I måndags när jag kom in på tunnelbanestationen på väg till jobbet var där fullt med poliser. Jag lade mitt accesskort mot spärren, gick igenom och kände hur de följde mig med blicken ända tills jag försvann nerför rulltrappan. Obehaget spred sig genom kroppen den lilla biten från spärrarna till trappan, de där blickarna, tankfullt kyligt intensiva, jag kom på mig själv med att med spelat intresse titta på rubrikerna i Metro som jag aldrig läser, känna behovet av att komma undan. Undrade varför de stirrade så när de sett mig gå in med kortet. Det var först när jag kommit ner på perrongen som jag förstod vad det var de höll på med där uppe. Den där jakten på de papperslösa flyktingarna. Jag är mörkhårig och har öststatspåbrå, jag är en av de misstänkta. Jag vet inte om det ens går att beskriva känslan som spred sig i kroppen. Den där osäkerheten, funderingen på hur stabil min tillhörighet egentligen är. Parad med en skamsen lättnad över att veta att i mina papper står det att jag är född utanför Norrköping. Jag kan bli misstänkt, men aldrig utdömd.

Medan jag väntade på mitt tåg där på perrongen skrev jag en status på facebook om min känsla. Om att bli stirrad på. Och flera av mina vänner svarade att en attraktiv kvinna som jag självklart kan bli tittad på av andra anledningar. Eller för att de känner igen mig från tv. Och jag läste deras kommentarer och tänkte, nej. Man känner om någon ser på en med uppskattning eller inte. För den där kyliga distanseringen i blicken, den misstar man sig inte på. Jag har aldrig känt den förr när jag har märkt att någon ser på mig. Inte det där forskandet, är hon en av oss eller en av dem. Och jag vill aldrig mer känna det.

Jag tycker att hela den här jakten är ruskigt jävla osmaklig, för att tala klarspråk.

Lördag i soffan. Snöandet utanför har redan stillat sig lite. Våren har snart kopplat grepp om oss och jag ska åka ner till landet och börja trycka ner vitlök i sorkgångarna. Men idag ska jag bara ligga här, göra minsta möjliga och vara glad för att jag är jag.