Dokumentären om Birgitta Stenberg, ”Alla vilda”, är både rörande och sorglig och stärkande, på en och samma gång. Jag sitter fascinerat och ser på medan denna märkliga urkraft till kvinna möter sina gamla älskare och älskarinnor runtom i världen. Det är otroligt häftigt när hon och hennes gamla passion Peggy diskuterar fylla och knark, två damer på 80 plus i ett prunkande växthus. Eller när hon säger till mannen hon en gång varit förlovad med att de aldrig förstörde sin relation med att gifta sig. Varpå han svarar att han inte ser på äktenskapet som något som förstör, men att hon väl har rätt på sitt sätt. De förstörde det aldrig.

alla_vilda_press_006-730x484

Birgitta återkommer hela tiden till sitt behov av frihet och flykt. Hon har ljugit sig ur relationerna, knarkat sig ur relationerna, rest ur relationerna. Det enda hon aldrig har gjort är stannat kvar, på ena sättet eller andra. Ändå är hon en kvinna som ger intryck av att känna sig själv väl och veta vad hon vill. Hon är klar över vad det är hon inte har fått, vad hon har försakat eller blivit utan genom att ge efter för det där obändiga frihetsbehovet. Jag får ingen tydlig känsla av om hon har älskat eller inte, sådär på riktigt helhjärtat älskat, men det som står oerhört klart är hur älskad hon själv har blivit.

Isabella, den föredetta operasångerskan i Rom, en åldrad skönhet som numera lever i ett samlarbo av ostädade minnen, har aldrig gått vidare från deras relation. Har älskat bara henne, Birgitta, och bland det första hon frågar när de möts igen är vem ligger du med nu? Senare möter Birgitta Jerry, vars man Chuck också var en av Birgittas älskare. Han är död, och Jerry saknar honom intensivt. Har kanske återfallit i alkoholism efter den älskade mannens död. Börjar gråta flera gånger under Birgittas besök, av saknad och längtan.

Och jag tänker att det kanske är så att det finns två sorters människor. De som inte binder sig till kärlek, och de som gör det. Kanske är ett av skälen till att jag blir så rörd att jag identifierar mig med Isabella och Jerry, med de envetet älskande, vare sig föremålet för deras kärlek inte vill ta emot eller ens är i livet längre fortsätter de att älska, för de har inget annat val. Eller har de? Väljer man själv om man binder sig till sin kärlek eller inte? Jag tror att ens kärlek kan bli en andra natur. Något man både står kvar med och vinkar efter i slowmotion.

Hur som helst. Om ni inte har sett dokumentären, gör det.

Och apropå något helt annat kanske jag snart har en katt.