Det slår mig, då och då. Hur farliga vi är för vissa, vi anpassliga, anpassade. Hur skrämmande det måste vara att vi kan smita förbi det vakande ögat, passera som del av, vara del av. Beblandade i så hög grad att vi är som att ha hällt ut koncentrerad saft i vatten, man ser inga skiljelinjer. Det är bara färgen som visar att något har hänt, men själva vätskan är fortfarande genomskinligt klar. Och det värsta är att när blandningen har skett är det omöjligt att separera den igen. Det har blivit en enhet, en ny.

Jag läser Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask och ryser. Av sorg, av igenkänning, av ilska och uppgivenhet. Jag vet också hur det är att ha föräldrar som säger till en, öppet och klart, att jag måste vara bättre än andra för att vara lika bra. Jag vet hur det är att ha grannar som ljuger om att det är så skitigt hos familjen Dilber att mattan har grott fast i golvet. Jag vet hur det är att åka taxi med pappa för att köpa nya jympadojor och höra honom försöka uttala Stadium på ett sätt som gör det omöjligt att förstå vart vi vill, i min tonårsskam sjunka ihop i sätet medan chauffören och pappa dividerar och till slut trumpet säga han menar Stadium på min klingande rena svenska, utan något spår av brytning, och höra chauffören svara jahaaaa, var det det du säger med syra i rösten.

Det finns inga självklart tydliga spår utanpå mig, det jag har att slita med är arvssynden att vara barn till främlingar i detta land. Mitt hemland, min trygghet i tillvaron, min tillvaro. Och jag har liksom blandsaft flutit ut i vattnet, sjunkit in i och blivit del av, runnit in i sprickorna och bildat pölar. Arvssynden gör sig bara påmind ibland, som de senaste veckorna. Jag har med smärta läst artiklarna om de rumänska romerna som tigger i min stad, mints den där gamla baltiska kvinnan i folkdräkt som brukade stå och spela blockflöjt utanför kulturhuset och som det alltid gav mig en klump i halsen att gå förbi, jag tänkte på min farmor när jag såg henne, jag tänker på hucklen och solvarma paprikor och händer som doftar av grov tvål, och jag tänker på min mamma, på mamma som precis har fyllt sjuttiosex och varje dag dansar till folkmusik som de spelar på den serbiska kabeltevekanalen, hon reser sig ur soffan och dansar försiktigt och sjunger med lågt i de gamla sångerna, hon lägger en stämma, hennes röst är fortfarande klar och ren, och när jag ber henne sjunga högre säger hon att hon inte kan, för det får henne att börja gråta.

Jag vet inte om det ens går att förklara att insjunkandet i något, beblandningen, är lika mycket en förlust som en vinst. Jag kan kanske bara fyra av de där gamla sångerna. Trots att jag inte kan sjunga dem blir jag heller aldrig klar och skuldfri som vatten. När jag blir sedd på med misstänksamhet gör det något med mig som jag inte kan beskriva bättre än torkar ut. Och ändå är jag en av dem, liksom Jonas Hassen Khemiri, som har sitt hem i det här och kan uttrycka det. Sammanblandningen.

På tunnelbanan hem från teater igårkväll satt jag mitt emot en far och en dotter, en man med vänligt utseende och varmbruna ögon, och en flicka med långt mörkbrunlockigt hår. Hon höll honom i handen och pratade glatt och fort på klingande ren svenska, han svarade med en brytning jag inte kunde placera, och jag mötte flickans blick, log mot dem båda två och tänkte, här är vi.

Här är vi.