Det var så mycket jag hade en fundering på att skriva om, som till exempel tänkte jag berätta för er att skälet till att jag nu har världens finaste Olivia är att någon annan tyckte att hon skulle avlivas på grund av att hon inte var kelig och rädd för allt, men att hon redan andra dagen hon var hos mig försiktigt, försiktigt lade sig i mitt knä och låg där en stund, lite småspänt. Jag klappade henne högtidligt och kände mig utvald och rörd, en ängslig själ hade bestämt sig för att ge mig en chans att visa att jag är att lita på. Hon vågade inte ligga i mitt knä så länge, och hon har inte gjort om det än, men för varje dag blir hon tryggare och tryggare med mig, gnider kinderna mot mina fötter och knän, sover vid mina ben, och litar redan på att jag inte är farlig. Då och då kommer hon fram till mig, far med nosen över mitt ansikte, trycker den lätt mot min näsa eller panna.

Alla varelser vill kärlek, så är det ju.

Härom dagen fikade jag med Rådjuret, som frågade mig om en viss man, om det inte var så att vi skulle kunna bli kära i varandra, att det syns att vi har kemi. Och jag svarade att självklart skulle vi kunna det, men han har redan en kvinna i sitt liv, och jag tror inte att vare sig han eller jag skulle ha minsta lust att röra till det för någon av oss. Vi tycker om varann för mycket för det. Alltså rör vi oss inte i det farliga området, bara det säkra. Och Rådjuret var tyst en stund innan hon sade men det är ändå synd. Att det är så mycket som är timing i livet. För ni är ju som gjorda för varann och jag kunde inte annat än le lite och säga kanske. Men det spelar ingen roll, det är ju bara som det är.

Alla varelser vill kärlek. Men inte till vad pris som helst.

Det Olivia och jag har gemensamt är att vi har fått en del dyrköpta erfarenheter. Vi har haft oturen att hamna hos hårdhänta som inte tar vara på det där förtroendet det är att lägga sig försiktigt och skyddslöst hos någon. Har man haft det så är man försiktig med att blotta magen igen. Man tar tid på sig. Och vissa saker gör man aldrig om.

Samtidigt bultar den där längtan så levande, med varje andetag höjs och sänks den ner i ett varmt bröst.

Vi ser på varann med halvslutna ögon. Blinkar lojt kärlek mot varann. Och är båda inställda på att det får ta den tid det tar.