plan

Ute skiner solen över bortsmältande isklumpar och det är såhär långt jag har kommit med planeringen. I år ska jag nämligen inte bara rensa bland blommorna och kapa vildvuxna grenar ur buskagen vid huset, i år tänkte jag gräva ett litet land och odla lite grönsaker. Det får mig faktiskt nästan att fnissa en aning, att jag med mina svarta fingrar har kommit så långt att jag tänker att jag ska kunna frambringa ätbara saker. Om inte trädgårdsgudarna skrattar åt det här, då har de antagligen inget sinne för humor i det stora hela.

Jag har rensat fram ett utrymme mellan rabarberlandet och ett av äppelträden som jag tror blir alldeles utmärkt. Så fort all snö och is är borta ska jag åka ner till huset och börja spadvända. Eftersom jag ju anlade kompost redan första hösten, har jag faktiskt några liter helt finfin kompostjord numera att gödsla med. Och mina första försök ska alltså bli grönkål, spenat och broccoli av två enkla skäl. Ett: jag gillar grönkål, spenat och broccoli och äter gärna mycket av det. Två: de sägs vara lättodlade och inte så kinkiga att ha att göra med. Utöver de här tre kommer jag att odla sockerärtor, och hittar jag mangold blir det mangold också. Plus att jag säkerligen kommer att odla en del vitlök av det enkla skälet att lukten av den håller vissa skadedjur borta. (Och vitlök dessutom är den perfekta kompanjonen till alla ovannämnda i maträtter.)

Nu har jag en liten fråga till dem som läser här som är mer ruttade trädgårdsfolk. Hur skulle ni göra om ni var jag? Skulle ni bara gräva upp en ruta hejsanhoppsan eller skulle ni snickra enkla pallkragar à 1 gånger 2 meter? Jag lutar lite åt pallkragarna. Eftersom jag gillar att snickra och vet hur man gör det, i alla fall. Då ser det hela dessutom lite mer genomtänkt ut, om sedan själva planteringen blir helt misslyckad. Tänker också att det kanske blir svårare för rådjur och harar att komma åt då, med både pallkrage och fiberduk?

Jag älskar att det här har hänt med mig, förresten. Det är lika oväntat som livaktigt. Och i morse när jag sömndrucket låg kvar i sängen kom det upp en liten tass mot mitt ansikte. Olivia kände på mig en stund, innan hon lade sig på mitt bröst, spann och slickade mig lite i ansiktet. Så långt har vi kommit, alltså. Så, ja. Jag kommer att bli en sådan där excentrisk dam med stora hattar, jordiga fingrar och en lurvig katt i knät. Det är väl dags att köpa en hellång rutig klänning. Eller sy. Ja, sy.