En promenad i solen med Silverräven till Rosendal, en god sopplunch och varmt väninneprat innan dagens arbete, och det kändes som vår, som riktig, himmelsblå vår. Människorna satt och kisade mot solen och vi pratade om saker som kommer direkt ur cellofanförpackningen jämfört med saker som skavts, som fått historia och fördjupning. Det var en fin början på dagen.

Jag bar med mig solen in i studion, jobbade de timmar som skulle jobbas och i det ingick en sånginspelning, en riktig musikaldänga. Det är ett pillrigt arbete att spela in åtta röster i sex stämmor en i taget, hittills har jag spelat in två, och på hemvägen på bussen måste jag ha nynnat mig igenom stämma för stämma i partituret, för plötsligt vände sig kvinnan i sätet framför mig sig om och gav mig en blick som sa men håll käften, din efterblivna jävel. Eller kanske något ännu syrligare, för en blick säger mer än tusen ord ibland. Verkligen.

Och jag som inte ens hade märkt att jag nynnade förrän blicken kom, jag blev så medveten om mig själv en stund, men kände också snabbt att jag fortfarande var glad, det var fortfarande himmelsblå vår, och jag hade inte stört egentligen, jag nynnade lågt för mig själv, och när jag klev av mötte jag hennes lika sura blick och log lite, hon log inte tillbaka ens det minsta lilla. Man ska minsann inte sjunga ostraffat på en buss.

Hemma i hallen möttes jag av en glad katt och av ett bord jag kånkade hem från återvinningen igår. Det förvånar mig, det där. Att någon kan missa skönheten i det skavda med lite historia. Men i just det här fallet gynnade det ju mig, så jag ska inte klaga. Jag tänker ställa det i sovrummet nere i huset, i det snart blommiga rummet dit kaminen levereras nu i veckan.

112172769b6511e2a89422000aa802aa_7