Det regnar.

Snön smälter ner i gräsgrytan under min balkong, de hopskyfflade vinterhögarna består mer och mer av grus och mindre och mindre av det som finns kvar av just vintern. På balkongen står en pelargon. Det är lite för tidigt för den egentligen, jag vet det, men nu står den ändå där, och än så länge lever den.

Igår solen över ansiktet, över skinnjackan, över gatorna där människorna går med sjalarna hängande i stället för virade tätt runt ansikten. Nästan en känsla av overklighet, det har gått så länge sedan det inte var vinter att jag tror att någon lurar mig, att det aldrig mer kommer att bli sommar på riktigt.

men

det

kommer

det

Katten sover tätt intill mitt bröst, i stället för nere vid fotänden. När vi vaknar vänder hon upp magen och låter mig klappa henne en stund innan hon visar att det räcker. Hon ligger kvar i sängen, men flyttar sig precis utom räckhåll.

Jag drömmer om ett finskt tvillingpar som heter Tina och Tova, de har korpblankt hår och sjunger i stämmor vid ett bord, och jag beundrar dem, de låter som ursprung, som jord och luft, och efter ett tag reser de sig för att dansa, och de vill dra mig med.

Morgonkaffe och våfflor, våfflor igen, och katten har lagt den blå garnbollen i sin matskål.