Det där sms:et jag fick, jag förstod väl att det hade hänt något, men jag trodde inte att det var det, inte att det var en väns man som plötsligt fått för sig att han har varit tveksam länge till deras relation och bestämt att de ska ha paus, utan att fråga henne om hon är med på paus eller inte, bara pratat om att det finns en annan kvinna, någon han känner något för, och pausen ska hjälpa honom på något vis. De har veckorna innan bestämt och bokat och köpt sommarens semesterresa utan att han ens har ljudat minsta luft om det. Hon berättar för mig samlat, hon är ledsen men håller ihop. Efter att han hade bestämt att det var dags för paus hade hon åkt därifrån, och när hon två dagar senare åkte tillbaka för att hämta lite kläder stod alla hennes saker nerpackade i lådor i hallen. Ändå påstår han inför deras vänner att det är en paus.

Så möter jag Masi, och när jag i korta drag säger att jag just har hört tråkiga nyheter från en annan väninna suckar hon och säger att det är den andra liknande historien hon hör idag. Det verkar gå något, en luftburen epidemi, folk bryter upp och bryter loss och bryter sönder och

tar paus.

Så sitter vi med våra kaffe- respektive tekoppar och pratar om otrohet, om det vi själva har levt i och med. Jag berättar om otrohet mot mig och otrohet med mig, det enda jag inte vet hur det är är att själv vara otrogen mot någon, och hon frågar mig plötsligt om det var Den Där Gifte Mannen jag hade något ihop med. Jag svettas plötsligt och känner hur ansiktet hettar till när jag säger ja, men det är många år sedan nu, och det varade inte ens särskilt länge i praktiken, bara i mitt hjärta. Hon säger att hon hade förstått det, hon har mött oss tillsammans en gång och känt det på sig sedan dess, och jag ler lite när rodnaden har lagt sig och säger att jo. Jag var väldigt kär i honom. Men den tiden både är och känns länge sedan nu.

Jag tänker fortfarande på honom ibland, jag tänker på alla människor som har tagit stor plats i mitt liv ibland. Jag hoppas att han är lycklig och nöjd med sin tillvaro. Till och med ilskan är borta numera, ilskan som kanske var den känslan som levde kvar längst. Och jag tänker att han var en av dem som lärde mig hur kärlek känns, eller rättare sagt: hur min kärlek känns. Var i min kropp det resonerar när jag älskar, hur långt det kan eka någons namn och beröring. Men till och med ett långdraget eko tystnar till slut, och kvar blir bara tysta och torra kanjoner, bara minnet av vatten som runnit där, men inte minsta lilla glittrande droppe kvar. Och jag tänker att nästa gång det börjar viska av strömmande älvar i närheten av mig, då vill jag få lära mig hur det känns att bli lika innerligt älskad tillbaka, jag vill smeka mitt eget namn in i någons trygga grottgångar och höra hur det fortfarande ekar där nästa gång vi möts.

Jag vet att det aldrig kommer att vara möjligt att gardera sig, aldrig kan garanteras något, att det kanske finns pauser man snubblar på och över. Men vi överlever ju, vi stapplar vidare med våra liv, vi gråter oss torra, vi tröstar vänner, vi blir påkomna med en gammal skam när vi fikar med andra vänner och känner att den skammen var länge sedan. Och så börjar vi längta igen, efter beröringen. Efter vibrationen. Efter att återigen få hoppas på evighet, trots att vi vet att hela universum är uppbyggt på molekyler som är i ständig rörelse.