Frilanslivet har sina för- och nackdelar, för att använda en sliten fras. I mitt fall handlar det just nu om att om jag skulle göra det som är enklast för det företag jag jobbar mest för, då får jag bara tre veckors semester i sommar. Om jag i stället gör det jag känner att jag behöver, vilket är att ha sex veckors sammanhängande ledighet för att bli mig själv och vila upp mig ordentligt, då riskerar jag att förlora vissa uppdrag inte bara för nu, utan återkommande.

Det är inget snack om saken. Jag måste gå på det jag känner att jag behöver, inget annat, för det är ingen annan som tar hand om mig. Med andra ord – om det innebär att jag tappar en av mina bästa uppdragsgivare, så må så vara. Jag klarar det, jag har klarat större omställningar förr. Jag behöver ha min sommarledighet, så är det bara. Jag har inte varit i god form fysiskt på länge, och en hel del av det skylls slitenhet. Pengar hjälper inte mot slitenhet. Vila hjälper mot slitenhet. Ett noll till vila och matchen är över.

Jag behöver en sommar där jag får gå ner i varv fullständigt, där jag arbetar med kroppen men låter huvudet vila i mesta möjliga mån på dagtid, för att sedan sätta mig med datorn på kvällen och skriva klart boken som jag har gått med i mig ganska länge nu. Förra sommaren byggde jag om köket, i år har jag tre projekt. Att åtgärda det läckande taket i badrummet, byta ut stuprännorna på hela huset (de här två hänger ihop lite, ja) samt att installera den där nyinköpta lilla kaminen. Det hinns med på några veckor, men sedan ska jag hinna prutta runt och sitta och läsa i hängstolen och irritera mig på sorkarna och promenera upp till sjön och bada och vifta med sommarnageltårna. Det här är viktiga saker, hur litet det än kan låta. Det är det.

Förresten, så här ser köket ut nu, lite halvfärdigt in på renoveringen.

002b

Och så här planerar jag att må en del i sommar.

sommarben