Kontraster.

Igår var en toppenfin dag. Först och främst träffade jag Tante Jul för första gången! Och det kändes lite som att få en gammal kär väninna på besök. På det sättet är det här med bloggar väldigt roligt, när folk faktiskt är precis de man tänker. (Bara en kort förvåning: hon är längre än jag! Haha.) Två bedårande småkillar med massor av energi, pannkakor och mackor på fik och solsken och så varmt att man kunde gå utan jacka. Finfint.

Sen jobbade jag lite i studion, innan jag mötte upp Småländskan och gick på bio. Vi såg Iron Man 3. I 3D. Och alltså, nu är det ju så att jag är tant, så först och främst fick jag ha 3D-glasögonen ovanpå mina andra glasögon, sedan så fort själva 3D-reklamen började (Ja! Det är reklam i 3D innan 3D-film!) så utbrast jag men fy, vad obehagligt varpå Småländskan skrattade så att hon nästan satte snasket i halsen. Men filmen var jättebra, för oss som gillar superhjältar. Rolig och vansinnigt effektfull.

Så det var en bra dag, på det stora hela.

Idag, då.

Jag har fått en ny morgonrutin sedan jag skaffade katt. Jag vaknar, går på toa, och sedan rensar jag kattlådan i samma veva och går ut och slänger bajspåsen (vi har fortfarande sopnedkast i trappuppgången.) Katten är otroligt nyfiken på trapphuset och brukar slinka ut tillsammans med mig och sniffa runt högljutt som en hund, plus svänga surt med svansen när jag lyfter upp och bär in henne i lägenheten igen. Men imorse ville hon inte ut, vilket först förvånade mig, sedan kände jag också lukten. Den fräna, ofriska.

Utanför min dörr satt en kille mot väggen i röd munkjacka med fradgande mungipor. Han försökte resa sig, föll tillbaka, reste sig igen och gungade på det där sättet som bara heroinister gör, föll tillbaka. Kunde inte fokusera blicken. Och jag utbrast, innan jag egentligen tagit in det hela, oj, hur mår du? Behöver du hjälp? och han bara mumlade det som är en av mina grannars namn innan han nästan föll nerför trappan. Du ska upp lite till, fortsatte jag med obehaget krypande i kroppen, den där lukten, kom, jag hjälper dig upp så att du inte ramlar. Han gungade på de där skelettmjuka benen uppåt, trappsteg för trappsteg, jag höll båda händerna på hans rygg för säkerhets skull, hans munkjacka var alldeles våt av svett, tills vi nådde rätt grannes dörr. Hans ringklocka funkar tydligen inte, så jag knackade hårt. Och när han öppnade sade jag bara lugnt du har en kompis här som inte mår så bra och han nickade, lyfte handen till tack när jag gick ner till mig igen, en tredje kille kom ut ur hans lägenhet och de hjälpte munkjackan in.

När jag öppnade min egen dörr försökte katten inte smita ut. Hon bara väntade på mig, jag tvättade händerna och klappade henne sedan med sjunkhjärta.

Min granne har knarkarkompisar, ja. Han är själv gammal knarkare och då och då dyker det upp en del tvivelaktiga figurer kring huset som vill in. Jag vet inte om grannen är helt ren eller om han tar återfall ibland. Han dricker, i alla fall, trots att han inte borde. Han hade en hund förut, en snäll hund med ett fint namn, men jag har inte sett henne på ett tag eller hört kloklickandet mot trapporna. När jag träffade Lita-på-mig-grannen sist sade hon att han berättat att hunden blivit ihjälsparkad av en han känner. Och vad gör man som granne åt det? Ringer man störningsjouren när man hittar en heroinist i fullt rus utanför sin dörr? Inte jag, i alla fall. Jag vill inte göra ont värre, och jag vet ju att de inte har det särskilt lätt. Och vem är jag att bestämma vilka vänner min granne får släppa in?

Men jag tänker på den där fina hunden, stackars fina Ronja, och så svider det i sjunkhjärtat, och jag blir glad att katten ligger intill mina ben och andas sina långa, djupa andetag.