Igår kom vi ner till huset, Olivia och jag. Det är första gången hon är här, och den första timmen eller så ägnade hon åt att vara mycket försiktig och lite rädd, innan hon intog huset med stor självklarhet. Jag tycker att det är fascinerande att se. Obändigheten, viljan att höra hemma, jag känner väl igen mig i den. Nyfikenheten vinner över rädslan, det är så sunt. Redan idag äger hon stället och har koll på läget igen. Jag älskar den här katten.

katt i hus

Nu öppnar jag huset på riktigt för i år. Mitt senaste fynd är en gammal mangel, köpt för en hundring, skulle tippa att den är från 70-talet, men den funkar finfint och har hittat sin plats i mitt för huset överdimensionerade badrum. Jag tvättade direkt bara för att få provköra den, efter att ha skruvat isär, städat den, skruvat ihop. För mig är det att tvätta och mangla nästan något meditativt, dofterna, soltorkade lakan, och den lena känslan av manglad bomull mot kinden. Små, men oändliga glädjeämnen.

soltorkat

Annars har det stora projektet för idag varit att gräva ett grönsaksland. Efter många funderingar på hur och var så bestämde jag mig för den enklaste varianten – jag grävde upp ett friland och klädde kanterna på det med planka, för att förhoppningsvis hålla gräset utanför.  Känns onödigt att köpa jord till pallar när jorden här är så bördig. Och jag har sett att man kan få hämta gödsel gratis på 4H-gårdar. Vi får väl se hur det blir, men det känns vettigt.

grönsaksland på gång

Jag grävde och grävde, hackade jordklumpar och plockade bort sten och rötter. Det är ett ganska tungt arbete. Jag slängde pingborrelarver i en hink med såpvatten. Adjöss med er! Och plötsligt fick jag upp något som påminde om ett stort kycklingben. Ben? Och ju mer jag grävde, desto fler benbitar. Ryggkotor? Och plötsligt förstod jag.

När jag tog över huset fanns några plastkrukor nergrävda runt trädgården. I de flesta fanns lökar av olika slag, som går i blom år efter år. Men i en var det plastblommor. Den krukan tog jag bort, lät gräset ta över och slängde in plastblomman i förrådet i grishuset. Jag tänkte inte mer på det. Men nu hade jag alltså bestämt mig för att det var precis där mitt grönsaksland ska ligga, och när jag grävde upp benen ett efter ett förstod jag att den där plastblomman var en gravblomma, en blomma där någon, antagligen Lilla Farbrorn, begravt ett älskat husdjur. Jag vet inte om det var en hund eller katt, men jag skulle gissa på katt. Det finns katthål i dörrarna på de gamla bodarna. Och det måste vara länge sedan katten begravdes, för det var bara ben kvar, rena, gulnade av jord. Jag lade dem i en liten hög bredvid grönsakslandet, och tänkte att det liksom både var makabert och lite fint, alldeles samtidigt. Känslan av respekt inför livet, döden, växandet och förmultnandet, det eviga kretsloppet. Jag begravde benen igen, men närmare skogslinjen, under ett träd. Där kommer de förhoppningsvis att få ligga i fred.

Det började regna mitt i arbetet, jag gick in och tog en öl, lagade mat, gosade med katten en stund, min levande varma fina kisse, och när regnet var förbi grävde jag klart landet och planterade spenat, grönkål, broccoli, rödlök och sockerärtor.