I morse lyckades jag slita ner rullgardinen på golvet när jag skulle dra upp den. Stackars katten, hon flög upp och stirrade storögt på mig.

Jag själv ville faktiskt mest sätta mig ner och gråta en stund. Av ren trötthet.

Rullgardinen på topp av allt annat. Det är en av de där tiderna för mig, ni vet, en av de där tiderna när allt liksom klumpar ihop sig till ett enda stort blähurk som inte funkar som det ska. Det är missförstånd och strejker och kropp som kajkar och försvunna data från förra årets datakrasch och alltför lite tid till sådant som faktiskt betyder något, och jag är trött på blähurk. Jag känner nog mer och mer att det ska till en förändring, jag måste bara fnula lite till på var i livet den ska vara, och vilken form den ska ta.

Så länge åkte jag och handlade lite spackel och längre skruvar. Jag har inte skruvat upp rullgardinen igen, men jag ska innan det blir mörkt. Det jag har, däremot, är adressändrat DN till sommarhuset om några veckor. Jag ska börja renovera grishuset, så småningom ska det bli gästhus där har jag tänkt. Nu är det en skevsliten gammal bod där en hel del röte-brädor måste bytas ut, och målas i falurött med vita knutar och blå dörrar. Och kanske gröna fönster, faktiskt. Det är inte mycket kvar av de gamla, till och med fågelboet där det en gång varit glas är övergivet och tomt. Men en sak i taget, en bit i taget ska det bli beboeligt igen. För människor den här gången, bara med minnet av djur i väggarna.

Det är bara några veckor kvar.

fågelbo