Syrenen utanför balkongen blommar. Regndropparna från grannen ovanpås balkong fastnar i kattnätet, bildar små glitterkulor. Det har blåst hårt idag, det blåser fortfarande. Och jag ligger i soffan med en trasmatta på tork i köket liggande över två stolar, den är så lång att den tar upp hela köket. Olivia har legat och sovit i fotändan på sängen en lång stund, innan jag gav henne en kattkyss i blått papper som hon nu jagar omkring i lägenheten med.

Det är snart juni, det är snart sommar, och idag är det mors dag. Jag tänker på min mamma och hennes liv, på det som har varit och kunde ha varit och det som aldrig var. Och jag tänker på mig. Det mest troliga är väl att jag aldrig blir någons mamma, utan en evig dotter. Jag vet inte om jag kommer att sörja det eller inte. Och än så länge finns några år kvar av möjlighet, några år av öppning mot en annan roll i livets spel. Jag vet inte, som sagt. Kanske är det inget jag ens kommer att sörja, om det förblir ett ickevalt val när den dörren stängs. Och kanske sitter jag där, när dörren till slut sakta knäpper till, och ser på någon liten och yster som jagar omkring katten i lägenheten och försöker ge henne blöta barnkyssar. Jag vet inte. Det kommer livet att utvisa.

Regnet gör oss tunga, både katten och mig. Vi orkar inte så mycket idag. Jag svarar på ett mail från en vän som befinner sig på Gotland, skriver att jag kanske kommer och hälsar på när jag får semester.

Mamma, lilla mamma. Du har börjat låta korthårsfrisyren växa ut, har längre hår än du haft på många år, och det är vildvuxet och kraftigt trots att inget av det bruna i det finns kvar. När jag ser dig stå i mina träskor och se upp mot hustaket i början av den här månaden innan några löv slagit ut tänker jag att du ser fri ut. För en gångs skull ser du fri ut. I din röda skjorta och med fladdrande scarf. Du är 76 år, i din dotters träskor, med händerna i fickorna och vind i håret.

Grattis på mors dag.

mamma