Igår fick jag besked om att jag inte fick några pengar från Författarfonden. Jag får helt enkelt finansiera mitt skrivande helt på egen hand. Sedan öppnade jag ett mail från Hornbach, och där visade det sig att jag hade vunnit ett presentkort på 250 kronor att bygga för i sommar. Symboliken i det. Eller är det bara jag som tolkar för mycket nu?

Bilen är på verkstan. Utöver att den får artontusenmilaservice ska den få påmonterat sig en dragkrok. Sedan ska jag köpa mig en (helst begagnad) liten släpvagn så att jag kan frakta otympliga saker, sedan ska jag börja rensa landet på skräp som legat där sedan urminnes tider. Det ska rensas. Det är så mycket som ska bort.

Och på tal om bort.

Jag ska lämna Stockholm ett tag. Och nu pratar jag inte bara om semester. Jag har nämligen fått teaterjobb (hurra!!) på västkusten senare under året, som sträcker sig fram till nästa sommar. Och fram till att det teaterjobbet börjar, planerar jag att stanna på landet. Hyra ut lägenheten i stan och bara skriva. När jag bestämde mig för det var det som att något äntligen lättade i kroppen. Det har varit tungt så länge, slitsamt och lite tröstlöst. Jag har tänkt tanken ganska många gånger, att sedan jag köpte huset har jag ju möjligheten att gå ner rätt ordentligt i levnadsstandard, och i och med det inte behöva jobba lika mycket för att gå runt. Att kunna leva på mindre pengar innebär ju att få mycket mer tid över till annat. Till det jag misstänker egentligen är det viktiga i mitt liv. Och att dessutom veta att jag ska jobba med något jag älskar och ser fram emot hela nästa vår, det gör ju bara det hela ännu bättre.

Att jag är lite nervös för allt som jag inte vet hur det blir, det är helt sekundärt. Det finns där. Men jag vågar nu. Jag vill.

Igår kväll var jag på intimkonsert med Joshua Radin. Vi kan inte ha varit mer än runt hundra personer, intryckta i ett litet svettigt rum. Jag stod allra längst fram, någon ynka meter från honom, och kände mig väldigt sjungen till. Såg in i hans ögon, log både åt hur fint det var och åt hur det fungerar, det där med att älska sin publik så att var och en känner sig utvald, direkt talad till. Jag tog inte en enda bild med telefonen, bara lyssnade på musiken. Och sparkade av mig de högklackade skorna efter en stund för att inte bli störd av någonting alls.