Jag löste in den där Hornbachchecken idag. För den fick jag en glashylla som jag ska sätta upp i badrummet här i stan, en tioliters vattenkanna att komplettera med till landet och två blommor, en hemtrevnad och en ormbunke, som båda var till katten. Hon har nämligen börjat gnaga på benjaminfikusen jag har i vardagsrummet och det är inte bra, den är giftig för katter, och i förrgår kräktes hon utan att det var minsta hår med upp, så… ja. Att ha katt är väl ungefär samma sak som att ha ett mycket självständigt småbarn som aldrig växer upp. Och som dessutom är opportunistiskt nog att bara vänta tills man vänder ryggen till för att fortsätta göra exakt det där som inte är bra för en.

På väg hem från Hornbach (i bilen som nu stoltserar med ny högblank dragkrok) när jag skulle svänga ut på E4:n mot stan igen stod en bil i vägkanten och en ivrigt viftande man utanför. När jag stannade för att höra vad problemet var började han snabbt prata engelska. Han hade bara fem liter bensin kvar, han var turist och hade blivit av med alla sina kort, kunde jag hjälpa honom med att låna ut lite pengar? Han skulle lämna sin guldkedja till mig i pant. Han sträckte fram ett visitkort med tysk adress på, jag sneglade bort mot bilen som inte alls hade tysk registreringsskylt, och frågade vart de var på väg. Göteborg. Jaha. Han pratade vidare, fort och mycket, fortsatte erbjuda mig sin halskedja, jag sa nej och sa att jag inte hade några pengar, men om han ville kunde vi åka till närmaste bensinmack och fylla på bensin för en hundring. Nej, han ville låna tusen kronor. Då fick jag nog och sa att jag inte har den slags pengar att låna ut (vilket förövrigt efter att ha betalat verkstan dessutom var helt sant, även om det i sammanhanget inte hör till saken). Han gav sig när jag sa nej på skarpen, och vinkade med ett glatt leende när jag åkte vidare.

Jag undrar om det där tricket faktiskt funkar på någon alls. Kanske, om man låter sig stressas av en snabbpratare och inte ser luckorna i historien. Om det nu var bensin de ville åt och han hade några liter kvar i bilen – varför inte åka till närmaste mack och försöka komma i kontakt med människor man känner därifrån? Det fanns en mack bara någon kilometer bort, skylten var synlig från stället där han stod. Om han nu blivit av med alla sina kort – varför kunde inte den andre mannen i bilen betala för bensinen? Och framför allt, i dessa dagar – varför försöka stanna folk på väg ut på motorvägen i stället för att använda den numera allestädes närvarande mobiltelefonen och ringa efter hjälp? Varför frågade han inte först och främst om han kunde få låna min mobil, om han nu mot alla odds inte skulle ha en egen?

Ibland undrar jag. Vem som säger ja till sådant där. Och i förlängningen, vem som tror på att man har en avlägsen släkting i Burkina Faso som dött och man ska få massor av dollars om man bara skickar sitt kontonummer till någon som påstår sig representera en bank men ändå använder en gmail-adress. Jag har svårt för att bestämma mig var på skalan mellan ren dumhet och stark fantasi det ligger.

Olivia har redan upptäckt och smakat på ormbunken. Både hemtrevnad och ormbunke ska katter tydligen kunna äta av utan att det blir problem, så… bon appétit, Olivia.

006